Jag ser en dramatisering av Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande i TV på lördagen. Det är en föreställning från Helsingsborgs Stadsteater och inleds med en kort intervju med Lena Andersson. Hur nära föreställningen ligger boken vet jag inte, mitt minne mankerar här, med det är skickligt att hålla dramatiskt liv i ett manus som i så hög grad är tankebaserat. Så det är bra gestaltat av utmärkta skådespelare. De parodiska överdrifterna är självklart avsedda.
Men jag funderar en del över tankeinnehållet. Vad betyder ett samlag? Och finns det överhuvudtaget längre någon konsensus om det. Man underförstår en väldig massa i det mänskliga samspelet men det förutsätter ju gemensamma uppfattningar. Och man kan inte bortse från att den sexuella revolutionen ändrade mångas uppfattning. Den gamla regeln sex endast inom äktenskapet, gav sexualiteten en tydlig roll. Var man något mindre strikt nöjde man sig med ett äktenskapslöfte. Man skulle ha sex endast med den man var benägen att tillbringa resten av livet med. Men vad symboliserar sexualiteten idag?
Den sexuella revolutionen hade slagordet
sexualitet för vänskaps skull. Vilket betydde att den njutning som sexualiteten gav hade ett egenvärde. Jag tror också det står i Kristina Ahlmark – Michaneks bok ”Jungfrutro och dubbelmoral” att sexualiteten kunde vara en väg att lära känna varandra, en väg mot något djupare.
Och här står Lena Andersson och hävdar att tre samlag är något som hänt. Det är inte ingenting och den som deltagit i detta har ett ansvar. Men är det verkligen ett osvikligt tecken på att det är något djupare. Förvisso är samlaget en intim handling, ett uttryck för förtroende. Men är det något mera? Det sägs om Hugo Rask och Ester Nilsson att båda är intresserade av honom. Det är ju en säkrare indikation om hur det står till. Det sägs ofta från feministiskt håll att man måste följa upp det som andra säger om det skall bli en verklig kommunikation. Sådant kan man göra av artighet men också av genuint intresse. Gör man det inte är det alltså inte bara oartigt utan också ett vittnesbörd om genuint ointresse. Njutning och bekräftelse vill alla ha. Därför behöver inte sexualitet vara ett tecken på intresse och samtal som bara är bekräftande inte heller.
Me too har betonat kvinnans rätt att säga nej. Och så vitt jag förstår gäller denna rätt även när intimiteten gått långt. Hit men inte längre! Det betyder också en rätt att avbryta ett förhållande när man inte längre är intresserad. Tappar någon av parterna intresset är det slut. Det måste man acceptera. Det är en del av detta, att respektera människors integritet och fria vilja. Det är det jag tycker Ester Nilsson inte gör. Däremot har jag respekt för svårigheten att hantera sin besvikelse. Att få distans i tanke och känsla.
25 feb. 20