Under några dagar i Tallin läser jag Lena Anderssons omtalade bok ”Egenmäktigt förfarande”. Den tycks mig förtjäna allt beröm den fått. Stilen är klar och kyligt skarp. Det närmaste man kan komma Hjalmar Söderberg i vår tid. Fast utan vemod. Grundkänslan uppstår snarare ur en stark och tillbakahållen vilja och ett modigt accepterande av ödet. Utan ett onödigt ord eller en onödig gest. Vad man nu skall kalla den ödsliga känslan. Jag tänker på de gamla stoikerna.
Men jag känner starkt att man inte har analyserat allt som finns att analysera. Det finns en betydande konstighet i kärleksförhållandet som blivit otillräckligt belyst. Det ofta citerade frasen ”Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom” tål att ifrågasättas. Som min hustru, Christina, påpekade: Hon är egentligen inte intresserad av honom utan av sin bild av honom, av sina projektioner. Hjältinnan säger sig vara ointresserad av makt men intresserad av kommunikation. Men det finns ett inslag av makt i nästan allt kommunikation. Viljan att göra sig förstådd som glider över i viljan att påverka. Även om man söker en gemensam problemlösning, vad skall man kalla viljan att aktivt bidra till den? Var går här gränsen mellan kommunikation och makt?
Man kan tycka att det är väl strängt resonerat. Projiceringarna är dock tydliga redan från början. Det första som händer är att hon skriver fram honom (med hennes eget uttryck). Hur förutsättningslös är man då?
Det konstiga är ju att hon redan från början genomskådar Hugo Rask, mannen hon älskar. Varför älskar hon då honom? Det blir obegripligt. Är det inte först i efterhand som allt står så klart för henne? Är det inte den bortstöttas förbittring som får henne att se sanningen. Det måste vara en insikt som kommer gradvis annars blir det obegripligt.
”Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa.” Själv skattade jag högt när hon försökte förklara skillnaden mellan pliktetik och konsekvensetik. Därför att jag varit filosofilärare för vuxna. Detta kan vara oerhört svårt att förklara och kräver mycket tuggande. Problemet att göra det - när man inte sitter i katedern - förstärks av att få accepterar att behandlas som skolelever även om det skulle behövas. Eleverna säger som Hugo: ”Jag förstår inte skillnaden”. Och även när de förstått skillnaden så finner de distinktionen föga användbar. Och så är det hela tiden i Esters förhållande. De är inte överens om vad som är relevant eller viktigt. Det är väl det tydligaste exemplet på icke själsfrändskap att man inte har samma problemformuleringar. Olika åsikter kan man stå ut med men inte oenighet om hur och vad som bör diskuteras.
Många esteter tänker grumligt. Och många ägnar sig åt snobbism och falskt djupsinne. De kastar fram statusbefrämjande namn och blir naturligen generade om någon på allvar försöker diskutera dessa stora filosofer och författare med dem. Det kan ju vara ett tillräckligt skäl för att negligera obekväma resonemang.
Men också. Man kan känna sig inspirerad av Strindbergs vitala stil, denna vindblåsta prosa. Om då någon börjar tala om hans kvinnosyn, hans nyckfullhet, ryckigheten i stilen, så kan mången strindbergbeundrare tystna, hur sant det än är. Ens entusiasm blir trivialiserad och förgråad. Det är i alla fall möjligt att reagera så, i synnerhet om man inte är utpräglat intellektualistiskt inriktad. Kort sagt, det är inte nödvändigt att det man säger har relevans för andra människor. Hur bra det än är och även om man tycker att det borde ha det. Hjältinnan talar om behovet att bli sedd. Men hur sedd är man om man anses vara en tänkare att ta på allvar fast man bara är naturligt fåfäng. Ester Nilsson vill så gärna förstå. Och i missriktad välvilja bygger hon en storslagen bild och blir rasande när den inte stämmer. Men stämmer den inte så beror det ju på att man har tänkt fel. Man har sökt komplicerade och intressanta förklaringar där triviala och mindre smickrande förklaringar hade varit ett autentiskt seende. Framför allt är detta en roman om feltänkande och projiceringar. Jag har själv varit där. Jag har visserligen aldrig glorifierat så till den grad men jag har undvikit kränkande och nedvärderande tolkningar. Och om dessa senare är sanningen så är det fullt förklarligt att objektet inte har velat hjälpa en på traven. Om hen ens förmår se det själv.
Om sexualitetens symboliska roll kan man också vara oense. Det är förmodligen fånigt att tillmäta erotik så stor betydelse. Det är naturligtvis en intim handling, det innebär förmodligen ett vardagliggörande. Men inte betydelsefullare än andra handlingar. Skall man bedöma någons vilja till en relation är nog andra parametrar säkrare. Det finns aldrig någon garanti för varaktighet, långvariga äktenskap kan som bekant plötsligt ta slut. Hur länge måste en relation vara innan man kan betrakta den som varaktig? Och där är nog umgängesfrekvensen en säkrare parameter än samlagsfrekvensen. Att man börjar dela vardagen. När jag träffat Christina sa jag att jag kände mig som mannen som fallit från tionde våningen och för varje våning han passerade i fallet sa: ”Hittills har det gått bra!” Så svårt är det och så akut sårbart är ett förhållande ganska länge. Att se varje samlag som ett löfte om varaktighet, tycks mig inte så klokt. En vilja att nervöst sluta det som ännu är öppet.
Jag skulle vilja veta varför Ester Nilsson beundrar Hugo Rask? Jag förmodar att hennes första föredrag om honom kunde ge en del ledtrådar. Många författare, filmare och konstnärer, som jag beundrar, är usla tänkare. De är inte ens bra på att analysera sitt eget verk. Men har en begåvning som man bör erkänna och som man inte kan ta ifrån dem. Att reda upp deras tankar och pressa på dem sin egen tolkning är dumt och troligen oförskämt. De bör i frid få väl tillföra världen, vad de har att tillföra.
22 aug. 14