Vilken befrielse det är att åter läsa Lena Andersson en lördag i Svenska Dagbladet (17 april). Sedan man i två lördagar fått stå ut med Fredrik Johansson (senast 10 april). Det är något grundläggande fel med debattörer till höger och vänster som nöjer sig med att få åsiktsvännernas applåder. Någon påstod att Johansson försökte parodiera eller satirisera. Men det var snarare den vanliga fryntligt skämtsamma högerhållningen, en omisskännlig översittarton. Det verkar inte heller så begåvat av en högerman att håna när liberaler åberopar viktiga föregångare i partiets historia. Lazarusliberaler kallar han denna grupp avlidna. Här handlar det ju inte om vilka traditioner som helst utan om personer som praktiserat de liberala idéerna i historisk tid. Och så löjligt kan det väl inte vara med historisk tradition för en moderat? Fast det är förstås svårt att yvas över Arvid Lindman och Fritiof Domö. Eller Gösta Bagge.
Men Lena Andersson är nog något för ansträngande för att väcka glada skratt vid punschborden. Det finns just nu en ambition både hos vänstern (Åsa Linderborg och Göran Greider) och högern att fånga upp opinioner i tiden. Men man måste tro på sina egna idéer, göra dem tydliga och kämpa för att vinna människorna för dessa. På opportunism vinner man ingenting.
Det gäller alltså för högern att betona att det finns en grundläggande skillnad mot sverigedemokraterna. Man skall inte lika gärna kunna rösta på sverigedemokraterna som på moderaterna. Hos moderaterna finns idealt ett alternativ till isolationism, vilket är den logiska följden av en hårt driven nationalism, och främlingsfientlighet. Däremot en lika stor vilja till lag och ordning, att krav ställs på medborgaren, oavsett etnicitet. Det skiljer moderaterna från andra borgerliga partier. Men just genom den etniska neutraliteten också från Sverigedemokraterna.
Lena Andersson har en respekt för individens frihet och det gäller också invandrarens. Därmed tror hon inte på paternalism om än aldrig så välvillig. Det finns inte heller någon sentimentalitet. Men är inte Lena Andersson för liberal för en troende liberalkonservativ? Till alldeles nyss var moderaternas enda konservatism att respektera kyrkan och bevara kungahuset. Man såg kanske inte dessa institutioner som helt förnuftiga. Men de hade å andra sidan stora känslovärden. Det är klart att denna måttfulla kyrklighet under de senaste decennierna har fått lite problem med Kristus som ter sig onödigt radikal och extrem. Men den konservatismen är sedan länge något helt annat än att låta samhället genomsyras av en organisk gemenskapstanke. Lena Andersson kallar det dunkla begär efter en gemenskap där vi sitter i ring och håller varandras hand. ”Särskilt hemmastadda i ringlekarna har Moderaterna ändå aldrig varit”, tillägger hon.
19 april 21