Det är en briljant debut Lena Andersson gör i Svenska Dagbladet (28 nov.). Och hur kunde hon börja bättre i ett gammal intelligensblad än att prisa skönlitteraturen. Det gör hon genom en rad träffande och intelligenta iakttagelser.
Men det måste sägas hon är metafysiker, så vitt jag förstår inspirerad av antik grekisk filosofi. Hon tror att människan har en natur. Och det kan ju synas så. Varför skulle annars den klassiska litteraturen leva? Varför skulle den annars på ett, enligt min mening, oöverträffat sätt, berätta om hur det är att vara människa?
Men den slutsatsen kan man inte dra. Att den klassiska litteraturen lever beror inte på någon mänsklig natur. Det beror på att människans existentiella villkor inte i grunden har förändrat sig. Vi är fortfarande dödliga. Vi är fortfarande bundna till varandra i kärlek. Vi kan bli bejakade och bortstötta. Vi lever mellan polerna frihet och tvång. Vi kan vara trofasta och svekfulla. Det finns vänskap och kärlek, hat och bitter fiendskap. Det är i hög utsträckning samma saker som är viktigt och som gör ont.
Och samtidigt ser vi att människans villkor har förändrats och människan med dem. Regler och fördomar blir föråldrade. Bara den söker frihet som inte lever under hopplöst låsande villkor. Handlade bara om natur skulle vi inte behöva ta hänsyn till tidsbundna föreställningar när vi läser den klassiska litteraturen. Det är inte människans natur som är det bestående. Men hennes grundläggande villkor har ännu inte förändrats radikalt.
Är litteraturen bättre på att ge människokunskap än vetenskapen? Det är Lena Anderssons tes. Hon tycks mena att den kritiska och exakta vetenskapen inte kan tillåta sig en helhetssyn på människan. Litteraturen däremot behöver inte bekajas av dylika hämningar.
Det är riktigt att oklara samband inte älskas av vetenskapen. Och att den hellre väljer att inte säga något alls än att påstå något mycket osäkert.
Men jag tror att skillnaden mellan vetenskap och litteratur ligger på ett annat plan. Litteraturens styrka ligger nog snarare i den räknar med mycket som ännu inte har vägts och mätts. Men den hindrar inte att också denna intuitiva kunskap kan bli föremål för vetenskap. Man kan fundera på vad människan vet utan att vara medveten om det. Man kan tro att intuition och fantasi är litteraturens domän. Men dessa saker spelar en stor roll också i det vetenskapliga arbetet. Det är i själva verket förutsättningen för intressanta resultat. Det tycks mig som om litteraturen anat mycket som vetenskapen ännu inte har hunnit undersöka. Och det är väl osäkert om vetenskapen någonsin kommer i kapp. Det ligger i sakens natur att det man mycket säkert anar är mer än vad man säkert kan belägga. Kravet på exakta belägg gör naturligtvis den vetenskapliga kunskapen mer begränsad. Det är det pris man får betala för säkerheten. Litteraturen har än så länge ett försprång. Och eftersom det enskilda människolivet är kort vore man dum om man inte utnyttjade detta försprång genom att läsa och begrunda skönlitteratur.
Så jag tror inte riktigt på Lena Anderssons dikotomi. Och jag tror knappast att man är betjänt av metafysik eller tro på människans natur. Fördomar har alltid funnits och det är bra om vetenskapen kan utrota så många som möjligt av dem. Men det är lite gulligt när Lena Andersson gör en parallell mellan antika begrepp som materia och idé och vetenskapens enskilda fakta respektive den djupare förståelsen av dem. Det är dock skillnad mellan grundlösa påståenden, s.k. fördomar, och alltför osäkra generaliseringar. Men det är viktigt att minnas: mer saker är sanna än de som säkert kan beläggas. Det är något att komma ihåg om det vi strävar efter inte är absolut visshet, utan tillräcklig visshet.
30 nov. 20