Läser man Lena Anderssons lördagsartikel i DN (26 nov.) blir man lite betänksam, minst sagt. Hon anser det värre att statsrådet efter valet av Trump ifrågasatt den manliga rösträtten än att en moderat politiker kallat henne hora. Det tycks mig vara att överträffa en fyrkantig tid i fyrkantighet. Det är ju så uppenbart att ministern inte menar vad hon säger. Ingen människa kan tro något sådant.
Det är förstås lite sorgligt att man får skämta med vissa grupper på ett sätt som det är tabu att skämta med andra. Hade jag sagt att med tanke på hur kvinnorna röstade denna gången så undrar jag om det var en riktigt bra idé att ge dem rösträtt 1921, så hade jag förstås fått på skallen. Det finns en humorlöshet och dimensionslöshet som sprider sig. Men det blir inte bättre av att man blir lika fyrkantig själv. Man måste kunna tolka ett yttrande för vad det är.
Den som använder ordet ”hora” avser däremot att kränka. Naturligtvis får ordet sin laddning av och förutsätter en puritansk sexualsyn. Värst drabbas naturligtvis prostituerade av detta. Att Lena Andersson finner det absurt att sexualarbetarna skulle protestera, vittnar bara om att också för henne finns det grupper som man har rätt att kränka.
Nå, Lena Andersson kommer naturligtvis att avfärdas av alla som inte är poängplockare. Där poängplockarna kan vara kränkta män som kräver rättvisa, eller borgerligt sinnade som vill vända kanonerna mot regeringen. Alla vi andra, aldrig så borgerliga eller manliga, kommer att välja mer rimliga semantiska tolkningar.
Men jag undrar hur vi hamnade i denna dimensionslösa värld. Där mest kränkt vinner. Det är en princip som vunnit i alla åsiktsriktningar. Ingen skall få föraktas av någon, ingen skall få tycka illa om någon. Man får visserligen inte använda n-ordet men man får inte heller kalla en rasist för en rasist.
Ingen förstår heller skämt och ironi, eller dubbeltydigheter. Det är också en form av fördumning.
Jag vet inte. Men jag tycker det har kommit något beklämmande över samtiden.
28 nov.16