Horace Engdahls ”Den sista grisen”, består av trivialiteter, obegripligheter och vackert formulerade osanningar. Och en och annan pärla som lyser. Kort sagt, det är en ganska normal aforismsamling.
Ambitionen hos aforismen är att formulera en generell sanning som samtidigt avtäcker något oväntat. Horace Engdahls aforismer begränsas av sin subjektivitet. Nå, så säger de kanske något intressant om sin upphovsman, även om det inte är några generella sanningar.
Det tristaste är naturligtvis obegripligheten, det som är svårtolkat på fel sätt. Hur denna vank har uppkommit är lätt att förstå. ”Varför lägger jag inte ut texten? Varför blir jag inte mera utförlig? Därför att en makt starkare än min talförhet inskrider mot den: en negativ uttryckslust, som värnar om ordens fullständighet i stället för att framkalla en ström av språk. Ordens fullständighet förstörs i samma ögonblick som man säger mer än nödvändigt”. Heter det alltså i en aforism.
Det är väl därför vi får aforismer som: ”Ditt värde är lika med din förmåga att göra gott, om så bara genom att sluta göra ont.” Vad betyder det? Att det enda som är viktigt för en människa är att göra det goda eller åtminstone avstå från det onda? ”Individualitet är bara en form av otålighet”. ??? ”Avsky för lyx är en form av sexualskräck, maskerad till socialt samvete. Hos kvinnor uppstår denna disposition ur den korrekta iakttagelsen att det är deras kroppar som är den förnämsta lyxen”. Hur går den krokiga tankegången här? Sannolikt betyder lyx här njutning. Kroppen ger njutning åt andra och en själv i sexualiteten. Detta gäller exklusivt för kvinnokroppen, förutsatt att kvinnan med nödvändighet är objekt i en sexuell relation. Detta kan vara tanken och säger i så fall en hel del om Engdahls kvinnosyn. Men jag vet inte. Lyx och njutning är ju inte synonymer. Lyx är mer en beteckning för det som är onödigt.
Horace Engdahl bekänner sig till konservatismen. ”Vanan är himmelriket. Man vänjer sig till och med vid friheten och finner den nästan uthärdlig”. ”Jag älskar artiklar som efter en lång och dramatisk argumentation kommer fram till att allt är bra som det är. Det ger hopp om människan, eftersom människan övervinner sin begränsning, genom att inse att det inte kommer att bli stort bättre än så här, så länge hon är inblandad”. Här finns också ett principiellt försvar för familjen.
Hans moralism mot dem som hamnat i lyxfällan är rätt obehaglig. Han är som myran i La Fontaines fabel, tänker man. Vilket bekräftas av en senare aforism. Gräshoppan bara gnäller men myran är åtminstone rolig, säger han.
Det finns också en fixering vid manligt och kvinnlig hos Horace Engdahl. En traditionell könsrollssyn och en frän misogyni.
Halvsanningarna duggar också tätt. Den mycket citerade aforismen: ”Det mest imponerade med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift” är en typisk halvsanning. Äktenskap kan ibland vara kafkatiska men det är sannerligen inte det enda som kan vara kafkatiskt. Som var och en vet. ”För att vara en god människa måste man först stå ut med sin egen lukt”. Och med alla andra egenheter, skulle man kunna tillägga. ”Fördomar kallas sådana iakttagelser om verkligheten som väcker obehag”. Aforismen konstaterar att fördomar är ett negativt värdeladdat ord. Och utgår felaktigt från att det saknar sakligt innehåll. Och den rationalistiska filosofins kritik av affekterna har mycket lite att göra med förnekande av sorgen över livets korthet.
Om 68 säger Horace Engdahl: ”Hade det varit allvar när 68:orna föreställde upprorsmakare, hade de aldrig fått spela den rollen. Starkare män hade ryckt ifrån dem megafonerna och sagt åt dem att gå hem till mamma.” Det beror på vad man menar med allvar. Hade de verkligen haft möjligheter att hota hade kanske starkare medel krävts. Nu räckte det, som bekant, med att man startade Timbro och att vänstern köptes upp av Moderna Tider så att den kunde göra ett snyggt återtåg.
Men var finns pärlorna i ”Den sista grisen”? Tag denna till exempel. ”Man säger att ensamheten är en skugga av döden men det är tvärtom, döden är en skugga av ensamheten och mindre fasansfull. Om någon minns dig med kärlek är döden inte så fasansfull”. Utläggningen om avund är bra, även om slutsatsen att det enda som hjälper mot avund är fantasilöshet är alltför pessimistisk. Man kan mycket väl föreställa sig hur det är att vara någon annan utan att på minsta sätt vilja vara det. Att konsten förr var en motvikt mot asketismen, nu en motvikt mot materialismen, är också en träffande iakttagelse. ”Hälsosamhället är genomsyrat av död, inte liv. Om vi vågade leva, skulle vi också våga dö”. ”Jag tackar Gud för det jag har underlåtit att prestera, för annars hade jag inte kommit fram till någonting.” ”Be Gud att du kan se din löjlighet ögonblicket innan någon annan gör det, inte för att hinna dölja den utan för att kvittera hånet med ett införstått leende”
Jag kan inte neka mig en sista poäng. Engdahl jämför en författare som inte får förstadagsrecension med att inte få en kallelse till Yttersta domen. ”Helevetsstraffen, ja, det förstås, men att inte ens bli kallad”. Då tänker jag på min avslutning på min och Per Lindströms bok ”Två Lund”. Där kan man se hur en lundensisk livshållning möter den problematiken.
21 juni 16