”Jag kan ej äta den framsatta biffsteken, förthy den företer tydliga livstecken”, heter det hos Fakiren. Rimmet ingår inte i hans klassiska alfabet i Envar sin egen professor. Utan i det alfabet med Julrim, som han presenterar i kåseriet Julestuga.
Carlhåkan Larsén kommenterar i sin biografi över fakiren: ”har givit upphov till skiftande värderingar. Är det ett utslag av genialisk språkfantasi eller blott och bart en krystad idiotism?” Frågar sig Larsén.
Själv finner jag det oerhört roligt. Tanken att en slaktad ko skulle kunna vara vid liv, till och med som biffstek, tycks mig omåttligt komisk i sin orimlighet. Och själva rimmet har naturligtvis kvaliteter som påminner om ångtröskverk- tångfnösksärk.
Men genom läsningen av Strindbergs Legender, hans rapport från Lund, har jag sett att rimmet kan ha mer av realism över sig. I denna gravallvarliga bok berättar Strindberg om sina gamla kulturradikala lundavänner, som drabbas av Guds och makternas straff och varningar. De har kommit till insikt att det heliga inte låter sig förhånas. Bengt Lidforss utmålas som en botgörare. Hans gamla rock, som han själv benämnde hästtäcket, beskrivs som munkkåpa och botgörardräkt. Och en annan person som också är drabbad är Strindbergs vän och Fakirens kusin, Waldemar Bülow.
Min hypotes, ofta framförd, är att Bülow, helt enkelt driver med Strindberg (se Per Lindströms och min bok ”Två Lund”). Bülows vilda humor tas av den gravallvarlige Strindberg som skakande berättelser ur verkligheten.
När Bülow ser fem röda djävlar i form av apor, som sitter och svänger med svansarna på sänggaveln, tycker jag det är uppenbart att det handlar om lundensiskt skämtlynne. Beträffande en annan, mer allvarlig historia, är jag mer tveksam.
Bülow berättar vid en middag cyniskt om en köpman som tagit livet av sig. ”Kan ni tänka er han var alldeles svart och de vita maskarna myllrade fram ur kadavret.....” Men då drabbar makterna Bülow. Han bleknar, stiger upp från bordet och pekar full av vämjelse på någonting på Strindbergs tallrik. En vit mask som kryper utefter en sardin.
Min hypotes är ändå att det var ett skämt av Bülow. Han såg masken på Strindbergs tallrik. Och berättade sedan sin historia, som han kunde avsluta på detta dramatiska sätt.
Men vad har det att göra med Fakirens lilla rim? Ja, det öppnar ju för tolkningen att livstecknen är köttmask. Till yttermera visso berättas i Legender att Bülow dagen efter fann mask i en kyckling. Om livsmedelshygienen var sådan på 1890-talet, blir den tolkningen av Fakiren också möjlig. Blir det därav roligare eller mindre roligt? Troligen det senare, absurditeten går förlorad och förvandlas till ett skämt om vardagens vidrigheter. Vilket kräver en viss historisk inlevelse för att man till fullo skall uppskatta det.
I min omläsning av Larséns bok, hittar jag också argument mot hans polemik mot mig. Jag avisade i mitt inlägg i Fakirenstudier XXII (2008) mången humorist (t.ex. Nils Hasselskog) som besläktad med fakiren. Medan Larsén i stället framhåller fakirens stora likhet med dessa humorister. När jag skrev om Larséns bok i denna blogg, när det just kommit ut, var mitt enda argument ungefär att alla författare har likheter och skillnader med varandra och att det förblir godtyckligt om man trycker på det ena eller det andra.
Jag ser nu att Larsén citerar Gerhard Bendz som uttalat sig vid fakirenjubiléet 1965. ”En crazylitteraturens pärla” ”en tid fullgod form av s.k. sjuk humor”, utlåter sig Gerhard Bendz. Och Larsén kommenterar: ”Vem talar längre om `crazy` och 'sick` ?”.
Men Gerhard Bendz såg ju något väsentligt. Att man inte längre talar om crazy och sick beror ju på att det införlivats med och ingår som en självklar del i all modern humor. Det har hänt en del sedan Povel Ramel och Lasse O'Månsson/Bertil Pettersson. Men det är från dem de sentida linjerna utgår.
Och det moderna hos Fakiren är ju inte det som förenar honom med traditionell humor, vilket är en hel del. Utan just detta, säkerligen till en del med rötter i karnevalshumorn, att han så tidigt introducerar det oväntade, det nonsensartade, det skoningslösa, det absurda, i svensk humor.
22 juni 20