Jag tänker på liv och dikt. Konsten är lång men livet är kort. Hur litet man hinner läsa under ett liv, i synnerhet om man läser med eftertanke.
Det är förstås Lars Noréns död som skapar detta tankespår. Och också för hur den skrivande människan lever en stor del av sitt liv i sina texter. Livet kan innehålla katastrofer som ger det en ny riktning. Det påverkar rimligtvis också skrivandet. Men katastrofen kan också finns i själva författarskapet. Man skriver något som förändrar hela uppfattningen om författarskapet. En utveckling bryts och en annan börjar. En annan fråga är hur framgång förändrar en människa. Integritet är en bra sak och den egensinnige har lättare att förhålla sig oberoende av omvärlden. Men om omvärlden börjar anse en viktig är det underligt om inte självkänslan stärks.
Jag läste i min ungdom om poeten Lars Norén. Det vanligaste fotografiet på honom stärkte det man visste. Det skrevs nämligen att han vårdats för schizofreni. Och en av hans diktsamlingar hade den suggestiva titeln ”Stupor. Nobody Knows You When You're Down and Out. Och jag funderade på om man kunde bli frisk från schizofreni. Och jag tänkte mig att det tydligen var möjligt att skriva dikt även om man hade den bakgrunden. Detta känsliga nästan utplånade ansikte. Som en asp som skalv. Det måste ha varit under mycket tidiga studentår eller gymnasieår, då jag ännu inte visste så mycket.
Sedan såg jag Amala Kamala på TV 1971. Och fann det vara en märklig pjäs.
Och så kom genombrottet vid decennieskiftet till 80-talet. Det ledde till att jag kom att se ”Natten är dagens mor” i Malmö och dess fortsättning ”Kaos är granne med Gud” i Göteborg. Jag pendlade ju då oroligt mellan Lund och Alingsås. Det var en skakande upplevelse att se dessa pjäser. Man tvivlade inte på att man upplevt något stort.
Därefter har jag mer eller mindre förlorat kontakten med Lars Norén. Jag har säkerligen sett några av hans pjäser i TV och funnit dem bra. Men han har inte längre känts som så nödvändigt. Man blir äldre och ser redan döden hägra. Man försöker fortfarande lära och förstå. Norén skakar om känslomässigt men ger han några bestående insikter om livet? Och hur originell är han i förhållande till Eugene O'Neill?
Men jag talar ur en djup okunnighet. Och livet är kort. Varje viktigt verk man tar del av är ett val. Och man vet aldrig om man väljer rätt. Många har varit förtjusta i Lars Noréns dagböcker. Men jag misstror själva genren. Prata kan jag göra själv. Men Karl Ove Knausgårds Min Kamp är bland det bästa jag läst. Och det skulle jag aldrig trott om jag på grundval av mina fördomar hade avstått från att läsa.
Jag har också en respekt för konsten som är en smula irrationell. Man bör aldrig döma en bok halvläst. Men det får ju som konsekvens att det blir många böcker man aldrig öppnar. Medan man sammanbitet fullföljer sina felval.
Men för att flytta blicken till Norén. Hur påverkade den mänskliga omdömeslöshet som gjorde att Norén ställde autentiska nazister på scenen, lät dem själva utforma sina repliker. Ett ohyggligt konstnärligt experiment som havererade. Den krocken måste han tvingat till nya spår i författarprocessen. Noréns dagböcker skrivs i samma situation som Katarina Frostensons två senaste böcker. Vantrivseln i kulturlivet är förklarlig.
29 jan. 21