Den omdiskuterade demonstrationen i Limhamn borde jag låta bli att skriva om. Man vet aldrig något bestämt om verkligheten och här torde den ha varit mera förvirrad än någonsin. Om debatten kan man möjligen tycka att de som kräver mer empati av polisen visar föga empati med polisen. Det är inte lätt att vara tillmötesgående när man befinner sig i en synnerligen pressande situation. När Lukas Moodysson (Sydsvenskan 25 aug.) möts av stirrande blickar från polisen på sin vänliga fråga om ambulans är på väg, så är det kanske empatilöst av honom att vänta sig ett vänligt svar. Polisen robotaktiga beteende är väl snarare ett tecken på en ambition att stålsätta sig. Att till varje pris upprätthålla självkontrollen, att inte låta sig distraheras av något. Moodysson liknar för mig en man som vänligt frågar den som hänger över en brant vad klockan är. Och blir förvånad över att han inte får ett vänligt snar. Hur mycket empati, d.v.s. förmåga att tänka sig in i en annan människa, har man då?
En konsthisoriker som tittat på TV skriver nästa dag i Sydsvenskan. (Max Liljefors 26 aug.). Han ställer viktiga frågor. ”Hur kan polisen visa så lite behärskning med de överlägsna våldsmedel de disponerar, undrar jag. Hur tränas de egentligen i empati och omdömesförmåga.” Det kan man förstås fråga sig. De måste ju vara kalla och omdömesgilla också när de möts av galningar och desperata kriminella. En polis får sannolikt vara beredd på allt. En demonstration tycks mig inte vara det värsta som det gäller att klara. Så kanske är det något fel med polisutbildningen. Eller kanske det bara handlar om att det är svårt att skapa människor som klarar allting. Det kan vara en fråga om målsättning. Bör polisen vara maximalt empatisk eller maximalt effektiv? Det kan finnas en viss motsättning här. Och jag är övertygad om att det är sådana saker man diskuterar i polisutbildningen.
Sedan för konsthistorikern ett besynnerligt resonemang om polisens våldsmonopol. Polisen skall ha våldsmonopol, menar han, men det bör inte vara oinskränkt. Man bör inte rida ner människor. Men vad gör man med den som vägrar backa. Är det inte att ge för mycket makt åt killen med glasögon, som blir osårbar genom tabut ”Man får inte slå en kille med glasögon”. I en folkhop är det svårt att avgöra individuellt ansvar. Men jag tänker mig att många gärna såg polisvåld och i synnerhet mot oskyldiga. Det är inte så lätt att backa om man trängs bakifrån. Jag har svårt att tro att någon barnvagn avsiktligt trotsade. Jag förmodar att är man ute med familjen drar man snabbt öronen åt sig om det på minsta sätt hotar att urarta. Killen som riskerar sina glasögon är ett problem. Killarna som riskerar andras glasögon ett helt annat.
Det är väl ungefär vad som kan sägas. När man varken tittat på TV eller varit där.
28 aug.14