Jag har ett svårt förhållande till Pär Lagerkvist. Därför slår det mig att det därför vore intressant om jag läste om Barabbas. Jag minns att jag kände mig gripen när jag läste den för första gången. Och jag har faktiskt bara läst den en gång. Gäst hos verkligheten, Dvärgen och Onda sagor har jag läst två eller flera gånger. Som litteraturstudent och svensklärare.
Vad har jag emot Pär Lagerkvist? Jag har hävdat att hans Guds barnbarnsproblematik har förlorat intresse i ett avkristnat samhälle. Det vill säga detta att komma från en kristen miljö och sedan känslomässigt inte kunna bli fri från Gud. Vem kämpar nu med en Gud, som inte finns? Guds barnbarn finns, men de är numera ganska få.
Pär Lagerkvists antinazism är inte heller av det hederligt kulturradikala slaget, typ Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Torgny Segerstedt. Vem är dvärgen, om inte i långa stycken en kulturradikal? Om man nu utgår från att dvärgen har enbart dåliga egenskaper. Dessutom är denna bok motsägelsefull. Det är ett stor konstnärlig värde om ett verk är mångtydigt, det vill säga tillåter ett flertal olika tolkningar. Som mycket väl kan strida mot varandra. Men Dvärgen är i stället motsägelsefull, ingen tolkning går att genomföra. Av de många tolkningarna är inte en enda möjlig. Det kan man se som en brist.
Fast sedan har jag tänkt att det kanske är ett obilligt krav. Kanske gör det inte så mycket, så länge verket fortsätter att fascinera.
Detta för att ni skall veta mina utgångspunkter. Hur är det då med Barabbas? Det är en väl sammanhållen berättelse. Handlar alltså om mannen som blev benådad i stället för Jesus. Och Lagerkvist diktar om denne ogärningsman som har svårt att släppa tanken på Jesus och samtidigt har så svårt att förstå. Här skildras hans hårda öden under den romerska järnhälen, hans ogärningar och svek och hur han till sist blir avrättad, när han trott sig hjälpa de kristna. Han hjälper till att tända eld på Rom. Men det är kejsaren själv som ligger bakom. För att sedan kunna falskeligen anklaga de kristna.
Hur är det med stilen? Enkel och vardaglig, kanske Lagerkvists eget talspråk. Eftersom det numera stundtals ter sig ålderdomligt och en smula lantligt. Vem använder numera ord som ”språka”, ”sport” (hört), ”mente” och ”talte”. Medan att någon är korsfäst ”och allting” och varför han var ”så där” låter 50-talsvardagligt. Lagerkvist använder formerna ”va” och ”blitt”, men skriver något motsägelsefull ”gick och lade sig”. Jag skulle hellre använda formen la än va eller blitt.
Jag tror att Lagerkvists stil hade ett stort inflytande på präster och predikanter. När Anders de Waal - stilen tedde sig omodern som predikostil, lät man sig influeras av Lagerkvists lågmälda enkelhet. Så enkelt och vardagligt kunde stora sanningar berättas.
Frågan är hur Lagerkvists enkelhet står sig. Den har inte Hemingways och den isländska sagans stramhet.
Men det finns något intressant hos Barabbas som får mig att tänka på modern teologi. Det är inte längre Anders i Gäst hos verkligheten med sin revolt och sitt sanningskrav. Det är inte heller den Lagerkvist som i raseri anklagar Gud för att han inte finns. Det handlar mer om att stå utanför den mänskliga gemenskapen. Det är Gud genom människan som Barabbas inte når fram till. Det verkar mycket modernt.
Tilläggas skall att boken kom 1950 och ledde till att Pär Lagerkvist fick nobelpriset 1951. Och Alf Sjöberg filmatiserade 1953. Jag tror att stukade kristna, förlöjligade av Tingsten och Hedenius, under 50-talet hämtade kraft först hos Lagerkvist och sedan från Det sjunde inseglet 1956 hos Ingmar Bergman. Kristendomen var i varje fall inte enbart skrattretande.
24 okt.19