Hans Lagerbergs bok ”Per Meurling – en intellektuell vildhjärna” är en ganska besynnerlig bok. Själv intresserar jag mig för Per Meurling. Han var en av det många lysande lundensiska 20- och 30-tals clartéisterna. Författaren till ”Marxismens världsbild”, Arnold Ljungdahl, blond och stor, fanns med bland dessa. Liksom den vasse Stig Ahlgren, Melker Johnson som skrev en oöverträffad bok om Nietzsche, Per Nyström, historiker och landshövding, Stellan Arvidsson, skolreformator och författare. Det är en vacker samling. Och den oregerlige Per Meurling inte den minst intressante.
Han var kulturradikal och pornograf. Dogmatisk stalinist och spion för Sovjetryssland. Och senare renegat som förrådde sina gamla kamrater till säkerhetspolisen. Eftersom han på 50-talet blev socialdemokrat kan man ju säga att han stannade inom vänstern. Svårt att säga om han alkoholiserades, ty han drack hela tiden. Men alkohol har förstås en nedbrytande verkan, som blir större ju längre tiden går. De flesta som Hans Lagerberg talat med tycker mycket illa om Per Meurling.
Desto konstigare denna tjocka bok. Den unge Per Meurling var en förebild för Jan Myrdal. Varför skulle inte Myrdal beundra en revoltör och dogmatisk marxist. Om det nu är dogmatisk Meurling är, han följer i varje fall strikt den stalinistiska partilinjen. Samtidigt står han på Agnes von Krusenstjernas sida när hon utsätts för det moralkonservativa drevet. Men hur stod Myrdal ut med Meurlings sena antikommunism? Myrdal svek ju aldrig kommunismen. Även om han gärna lierade sig med borgare för att komma åt den vänster han inte gillade. Vilket i stort sett var all övrig vänster.
Men Lagerberg är ännu konstigare. Han vill gärna betrakta Meurling som en fadersfigur. Eller åtminstone ett riktmärke. Han ger till den ändan en översikt över fem decenniers intellektuella debatt och låter då och då Meurling komma in. Med vad han sagt i frågan eller åtminstone med vad Lagerberg förmodar att han skulle sagt. Och Lagerberg har ibland själv varit med i dessa debatter.
Man förstår förstås poängen med detta. Det är Meurlings ställningstagande till brännande debatter. Att sätta in honom i ett intellektuellt sammanhang är att ta honom på allvar som intellektuell. Och innebär att man har något bestående att lära av honom.
Men man får alltså inte tag på själva Meurling. Man vet att han söp, slogs och levde rövare. Och att han ändrade åsikt och att han privat och politiskt var trolös. Arnold Ljungdahl skrev sin läsvärda bok Marxismens världsbild. Då fick Meurling hörde från partiledaren, Sven Linderot, att man inte skulle stöta bort Arnold Ljungdahl. Tydligen ansågs Ljungdahl inte helt ortodox. Fritt fram alltså, Meurling skriver anonymt en starkt berömmande recension. Men det stämmer ju inte med signalerna från Moskva, så Linderot ångrar sig. Då skriver Meurling en ny anonym recension, den här gången förintande kritisk. När det visar sig att han gått för långt, kan han i eget namn skriva en tredje recension som är mer balanserad.
Så nog är Per Meurling en person som behöver förklaras. Han kom från en familj som i generationer varit präster. Fadern var en auktoritär präst, mot vilken Meurling revolterade. Men boken berättar ingenting om hans barndom. Fadern skilde sig dock från modern, vilket förefaller egendomligt om han varit mycket ortodox. Men auktoritära människor brukar tycka bättre om att befalla, än om att lyda. Även om det i princip finns järnhårda lagar som alla måste underkasta sig.
Psykologin kan vara en förklaring till Meurlings åsiktsskiften. En utflytande personlighet, en hållningslöshet, förvärrad av långvarigt spritmissbruk. ”En hysterisk psykopat” kallade John Takman honom. Psykopat verkar vara en överdrift, men hysterisk stämmer nog. Och en äventyrslystnad som bottnar i infantilitet. Ett på många sätt charmerande barn. Och med barnets självupptagenhet. Därav hans gränslöshet.
Han är en god polemiker, men inte en av de stora. Däremot en påfallande intelligent resonör. En person som missbrukade sin begåvning, säger Karl Vennberg och andra.
Men varför blev han sådan? Var finns nyckeln till hans personlighet. Varför blev han stalinist och varför slutade han vara det. Var det när tron rämnade som han i stället blev nihilist. Vad är hans skäl för att byta åsikt? Den frågan blir inte heller besvarad.
Lagerbergs bok är emellertid inte ointressant. Vem tackar nej till en så intressant genomgång av fem decenniers svenska debatt. Här finns förstås ännu en huvudperson som inte blir riktigt tydlig, Hans Lagerberg själv. Debatten finns, Lagerberg finns, Meurling finns. Men vad är det hos Lagerberg och Meurling som gör att de intar just dessa positioner?
18 dec. 20