Nu stundar kyrkovalet. Det är lätt att bli förvirrad och vilseledd av debatten. Därför här några försök till klargöranden om var skiljelinjerna går.
Det finns tre opolitiska partier och fem politiska, av vilket ett är SD. En del ytterligare småpartier finns också. Med politiska avses här att man går fram med partipolitiska beteckningar kända från den vanliga riksdagspolitiken. Centern, socialdemokraterna, vänstern. Samt ett parti som kallar sig borgerligt. Man kallar sig alltså inte moderater utan vill samla personer med sympatier för den politiska högern.
De opolitiska partierna vänder sig alltså mot att kyrkan skulle styras av politiska partier. Detta ser exempelvis Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg som ett uttryck för en odemokratisk linje. Man vill alltså ha bort andra partier. Men själva är de egentligen lika politiska och politiskt oeniga. Det är de kyrkligt inaktiva och religiöst likgiltiga, som man inte tycker skall få inflytande.
Men är det sant att de opolitiska partierna är maskerat politiska? Man kan naturligtvis kalla alla moraliska och teologiska frågor för politiska. Eftersom de får samhälleliga konsekvenser. Och man kan med rätta mena att Jesus radikala förkunnelse i hög grad är politisk. Frågan om kvinnliga präster var en teologisk fråga, och frågan om samkönade vigslar är det också. Här är Frimodig Kyrka och Öppen kyrka djupt oeniga bland de partipolitiskt obundna. Posk intar väl en mellanposition. Man vill inte tvinga någon att viga homosexuella.
Men vill naturligtvis inte driva linjen att det är fel att viga homosexuella. Det är riktigt att det påminner om den samvetsklausul som länge gällde i frågan om kvinnliga präster. Ändå förefaller det lite hårt att kalla Posk högerkonservativa av den anledningen.
Och här finns förvisso attitydskillnader. När Josefin de Gregorio skriver i Svenska Dagbladet (16 sept.) att kyrkans syfte är att människor skall komma till tro på Kristus så är det ett teologiskt ställningstagande. Inte en enande sanning som omfattas av alla kristna. Det finns teologer som anser att det viktiga inte är att människor tror på Gud utan att Guds vilja sker. Är tron ett försanthållande verkar det besynnerligt att göra mission till kristendomens huvuduppdrag. Men vem kan kräva förnuft av en dårskap?
”Jesus tog ställning för fattiga, utstötta och kvinnor. Är det politiskt? Ja, kanske – men inte partipolitiskt”, skriver de Gregorio. Hon borde ha skrivit naturligtvis i stället för kanske. ”Vi anslöt oss inte till kyrkan av politiska skäl utan för att vi hungrade och törstade efter sanning och gemenskap med Gud”, säger de Gregorio vidare. Det är ett psykologiskt motiv och ett teologiskt ställningstagande. Andra kan se det viktigare att följa Kristus radikala medmänsklighet. Att gå den tunga vägen i timmermannens slitna sandaler.
Men det har en poäng om denna radikala medmänsklighet inte kan kopplas till något politiskt parti. Det ger kyrkan möjlighet att vara ett salt i världen.
Och hur skall jag själv rösta? Inte alls. Eftersom jag inte är medlem i kyrkan. Den som ställer sig utanför skall naturligtvis inte rösta. Och jag tycker att alla antidemokrater som röstar i demokratiska riksdagsval borde tänka detsamma.
17 sept. 21
 
Det kommer ingen blogg nästa vecka. Utan jag återkommer måndagen 27 sept. Jag kommer att vara borta någon dag i nästa vecka och tar en hel veckas paus. Eftersom jag känner ett visst behov av en dylik.