Det har förts en dialog om kyrkan i Arbetarbladet
i Gävle (30 aug., replik och kontrareplik 9 sept.). De båda deltagarna överträffar varandra i besynnerligheter. Bernt-Olov Andersson anser att man inte bör vända sig till kyrkan under personliga och samhälleliga kriser. Varför är det farligt? Jo, delar av kyrkan lierade sig med Hitler för 70 år sedan. Det var helt visst, kan man invända, en helt annan kyrka. En auktoritär och konservativ överhetskyrka. Idag finns inget skäl att inte tro att kyrkans företrädare skulle vara något annat än goda demokrater. Kan den hjälpa när man är i själanöd? Det kan man fråga, men det är en helt annan fråga. Finns det inte annan och bättre hjälp att få på annat håll? Kan man naturligtvis också fråga. Religiösa invändningar kan man naturligtvis ha. Men andra ideologiska invändningar behöver man knappast hysa. Kyrkan är idag varken auktoritär eller inhuman.
Om kyrkans förhållande till nazismen under hitlertiden, har jag skrivit mycket. Hur var det möjligt att på en gång vara kristen och nazist?
Men för frågan, om man bör söka tröst hos Svenska Kyrkan, om Putin kommer eller så, är det helt ovidkommande. Dock bör man undvika att i dylika fall vända sig till ryska kyrkan.
Nå, Bernt-Olov Andersson får svar från en fängelsepräst, Louise Larsson. Hon inleder med det förvånande påståendet att sekulariseringen i Sverige, beror på den långa freden. Hade hon vidgat det till välstånd och välmåga generellt, hade det väl varit en något trovärdigare hypotes. Men säkert är det mer komplicerat än så. Vid tiden för det demokratiska genombrottet var kyrkan för mycket överhetskyrka för att inge förtroende. Och teologin var lite för ortodox för att klara vetenskapens framsteg och upplysningstankens genomslag.
Nå, Louise Larssons tanke tycks vara att har man det bra inser man inte att man behöver Gud. Hon skriver följande.
”Att kyrkan skulle vara irrelevant i människors liv är alltså inte en åsiktsfråga, det är en faktafråga där svaret är att Kyrkan, religionen och tron ständigt är relevant i människors liv. Frågan är bara när människan erkänner den relevansen i deras eget liv, och där har du helt rätt, Bernt – Olov. Det är när livet rasar, när hoppet tryter och när ingen annan samhällsaktör bär upp eller står kvar i den personliga krisen”.
Suck, kan man säga. Och åter suck, kan man tillägga. Så kan det gå om man utgår från det som skulle bevisas. Det finns en Gud,ständigt beredd att visa människor omsorg. Och när människor vänder sig till Gud och kyrkan i krissituationer så inser hon detta. Men om det inte finns någon Gud hur relevant är kyrkan då?
Tro är naturligtvis olika för olika människor. Men Louise Larsson tycks ha en så stark tro att frågan om Guds existens inte blir en fråga om åsikter utan om rena fakta.
Så bör en människa i kris vända sig till kyrkan? Ja, varför inte? Där finns människor fyllda av kärlek och beredda att hjälpa. Och de kommer inte att tvinga på någon sin tro. Tro om du kan, men vi hjälper dig därför att du har det svårt. I Kristi efterföljelse.
Man kan säga att kyrkans hjälp är medmänskligt amatörisk. Men jag tror det är bra att det finns någon sådan att vända sig till. För den som inte vill söka professionell hjälp, men vill ha en förstående medmänniska att tala med.
18 sept. 23
 
Beklagar djupt att denna blogg kommer så sent på dagen. Men jag fastnade längre på landet än jag hade kunnat förutse.