Jag står sedan länge i bibliotekskö till Johan Sundeens bok om 68-kyrkan. Jag hade förstås tänkt vänta med att yttra mig om den tills jag kunnat ta del av den. Men så läser jag något som Mathias Bred skrev i Göteborgs- Posten i går (25 april) som får mig att tänka: Jaså, detta var pudelns kärna.
Sundeen har alltså gjort med präster och teologer var Per Ahlmark tidigare gjort med intellektuella i största allmänhet (Vänstern och tyranniet och Det öppna såret). Det är ju vällovligt att människor skall få stå för de ställningstaganden de en gång tog. Det vi kallar för vänsterns skuld. Men varför koncentrera sig på kyrkan? Alla intellektuella var vänster, varför skulle inte kristna intellektuella vara vänster? Är det för att de spelade en så undanskymd roll i ett sekulariserat land att Ahlmark inte brytt sig om dem och därmed lämnat en lucka? Eller är det för att kristendom borde vara oförenlig med marxism? Eller för att kristna intellektuella varit mera trogna sitt vänsterarv än andra intellektuella? 68-generationen kom att dominera Svenska Kyrkan, nog måste det ha haft sin betydelse?
Ser man på dagens strider handlar det mer om en strid mellan vad som i brist på bättre kan kallas liberal teologi mot en mer traditionell. Kan aktualiserandet av gamla synder användas i den striden? Teologiskt sett var den politiska generationen ofta progressiv. Några få förenade, som Dag Sandahl, det politiska engagemanget med motstånd om kvinnliga präster och andra auktoritära och traditionella drag. Men han blev ju närmast varg i veum och fick inget inflytande.
Det var alltså 68-generationens liberala och upplysta teologi som segrade. Men det har ingenting att göra med deras politiska engagemang. Striderna i kyrkan har i stället handlat om motstånd mot homosexualitet som har underbyggts med bibelord på samma sätt som motståndet mot kvinnliga präster på sin tid. Och nu allra senast nödvändigheten av att dra en gräns mot muslimerna. Detta har för allt del kopplats till ett motstånd mot kyrkans politisering. Kyrkan är så upptagen av engagemang i världsliga ting, Guds vackra värld, att den sägs glömma andligheten.
Så kan alltså Sundeens bok användas i dagens debatt. Stalinism och maoism kan kasta tvivel också på teologiska ställningstaganden. Och rätt rimliga humanistiska och moraliska ställningstaganden i politiska frågor blir tvivelaktiga om det är gamla 68-or som står bakom.
Jag tror det är viktigt att kyrkan spelar en politisk roll. Att den vid sidan om partsintressen kan försvara humaniteten, att den kan vara en samvetets röst i politiken. Alternativet är ju att strunta i världen och människornas rika nöd och det kan aldrig vara god lutherdom. Strunt samma om de partipolitiska intressena blir kränkta. Men det betyder verkligen att man inte bör slösa med sitt moraliska kapital. Endast när det är mycket tydligt vad som är rätt bör kyrkan tala.
Jag skulle om jag vore kyrka vara mycket lågmäld när det gäller konflikten Israel och Palestina. Det är en sårig och komplicerad konflikt och kyrkan och kristenheten har dessutom ett tungt arv av antisemitism. Här finns kanske ett olyckligt 68-arv? Jag tänker på de teologer som på sin tid vittnade till förmån för antisemiten Ahmed Rami och Radio Islam.
Kyrkan och DDR är också ett intressant kapitel. Hur mycket som var naivitet och hur mycket som var genuin sympati för tyska demokratiska republiken borde utredas. Det finns en före detta biskop i Stockholm som har ett inte ringa syndaregister.
Om homosex har jag bara det att säga att kyrkan var en syndare som vaknade sent. Intellektuella inom kyrkan var länge på det klara med att homofobi är barbari. Men det vågade man inte gå ut med. Utan i stället utredde man i decennier. Så kom Ecce Homo – utställningen och den våldsamma reaktionära proteststorm den väckte. Och då tvingades kyrkan till ett ställningstagande. Man hade inget val. Då måste man välja humaniteten för att inte framstå som otidsenlig och reaktionär. Det var en omvändelse under galgen. Och sedan visade det sig att man inte alls hade behövt vara så försiktig.
Är kristendom och marxism oförenliga? Inte på samma sätt som kristendom och nazism. Intresserade man sig för världen och dess orättvisor kunde man i vissa stycken ha nytta av en marxistisk analys. Om man undvek dogmatism.
26 april 17