Det finns gott om medelålders kränkta män, som gnäller över kvinnokampens framsteg. Jag vill ogärna själv räknas till denna grupp. Dock fruktar jag mer att bli omklappad av bröderna än angripen av systrarna. Men vissa sanningar tränger sig på.
Som när Pernilla Ericson skriver på Aftonbladets ledarsida om incel – männen (14 maj). Här tycker jag att det kvinnliga perspektivet låser och begränsar. Hon skriver alltså om de aggressiva och kvinnohatande incel - männen. De skall man inte dalta med, står det i rubriken och det är väl ingen som har gjort. De ter sig gravt osympatiska både för kvinnor och män. Hon påpekar själv hur få de är. Och då borde hon naturligtvis framhållit att de ofrivilligt celibatära männen är långt fler än dessa felslagna kvinnohatare. Och dem är det ju enbart synd om.
Men slutsatsen är i stället att de ofrivilligt celibatära kvinnorna inte hatar och hånar. Det är sant. Man kan skriva böcker om nuckan och få allmän sympati för det. De hatande och hotande och ibland rent av våldförande och mördande finns bara bland männen. Det kan man naturligtvis göra sak av. Liksom att det bara är kvinnor som dras till och förälskar sig i kriminella våldspersoner. Men de flesta kvinnor gör inte så, skulle aldrig drömma om det. Liksom de flesta utslagna män på den hårda könsmarknaden bär sitt öde med stil. Men det är problematiskt både för kvinnor och män att hamna utanför.
16 maj 19