Varifrån kommer kvinnohatet? Läser man Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter idag får man nästan känsla av att det- om man är man- skulle vara omöjligt att undvika. Så är det naturligtvis inte. Och finns det inte också ett manshat? Naturligtvis gör det det men det tycks inte alls vara lika starkt och omfattande. Att hata patriarkatet är en helt annan sak.
Jag tror liksom Bengt Ohlsson (och som jag varit inne på tidigare) att mycket bottnar i frustrationen över att bli sexuellt avvisad. Den bittra panelhönan kan alltid tänka att det bara är den rätte som ännu inte dykt upp. Att ständigt bli avvisad är betydligt mer påfrestande. För många kvinnor är snarare problemet att bli uppvaktad av omöjliga karlar. Det kann kännas bittert, när man längtar efter en möjlig karl, men stärker väl ändå på något sätt självkänslan. Den trösten förnekas manliga losers eftersom det givetvis är absurt att uppvakta dem man inte vill ha.
Nu utgår detta från det könsrollsmönstret att det är mannen som tar initiativet. Bryts detta mönster förändras situationen.
Är mannen mer beroende av kvinnan än kvinnan av mannen? Jag tror inte det. Men det finns mönster och traditioner. ”Drömmen om man och barn” finns i det traditionella kvinnomönstret och vad säger att inte drömmen om barn är starkare. Drömmer männen om barn? Jag gjorde det inte. Det var först när jag stod med min förstfödde i famnen som jag drabbades av en helt ny och oväntad kärlek. En kärlek som var stark och i sin egen rätt och maktpåliggande. Kvinnomonomanin var upphävd.
Jag tror att en annan viktig orsak till könshat är att det är så svårt att leva samman. I stindbergsäktenskapen frodas kvinnohat och manshat. För detta har jag en oerhörd respekt och medkänsla. Det är inte lätt att vara människa.
Jag tror att en stark sexualdrift och en urusel psykologisk intelligens skapar dåliga förutsättningar. Liksom låg självkänsla, en mindervärdighetskänsla som måste kompenseras.
Men något handlar det också om patriarkatets död. Eller skall vi snarare säga tilltagande krasslighet. Makten som männens område som lyckligtvis börjar urholkas. Den tänkande och icke-auktoritäre mannen ser detta. Man har anledning att frukta de makthavande. Så länge männen har makten finns det större anledning att frukta och hata andra män än att hata kvinnor. Revolten är god, maktens arrogans är förfärlig.
Men män som tänker hierakiskt (eller åtminstone känner) reagerar annorlunda. Det är väl o.k. att han som är min överordnade kommenderar mig men att hon, som borde vara min underordnade sticker upp, det är outhärdligt.
15 feb.13