Äntligen har jag kommit i gång med att använda karantänen till att titta på film. Jag har i några år varit en smula knäckt över att vara passerad av den tekniska utvecklingen. Sent i livet skaffade jag mig video, jag undrar om den inte redan då hade börjat ersättas med dvd. Men det var ett väldigt lyft. Jag kunde börja spela in från TV:s rikliga utbud. Det var några år av lycka. När videon pajade var det en stor samling inspelad film som blev oanvändbar. Min dvd-samling var betydligt mer anspråkslös och jag har bekymmer med timer och inspelningar. Så vitt jag förstår är också den tekniken på utgående. Man anser sig inte längre behöva någon inspelningsteknik när allt kan hämtas ner från skilda ställen till datorn och mobilen. För mig gör det bara världen oöverskådlig.
Men dock. Min dvd fungerar ännu. Så en del film kan jag se.
Jag har alltid sett det som en nedvärdering av själva filmmediet att regissörens roll alltmer tonas ner. På biblioteken står filmerna ordnade i bokstavsordning efter titeln och samma fenomen drabbar när man söker filmer i andra sammanhang. När man exempelvis letar efter regissören till en film som visas i TV så meddelas det numera sällan i tidningarnas TV - tablå. Men jag vet inte. Snart kommer väl krav från en ung generation att också böcker på bibliotek skall ordnas efter titeln i stället för efter författare. Det är inte längre fråga om att film skall anses lika viktig som litteratur, utan att litteratur skall vara lika oviktig som film.
Nå, en del film har jag dock på dvd. Och det som slår mig nu är hur viktigt det är för en film med ett bra manus. För min upplevelse egentligen avgörande. Jag har många filmer med manus av Ingmar Bergman. Och jag finner dem mer givande än när Bergman regisserar andras manus. Undantag finns. Ulla Isakssons manus är underlag för verkliga bergmanfilmer. Men inte ens Gustaf Molander slarvar bort ett bra bergmanmanus.
Jag ser alltså Gustaf Molanders Kvinna utan ansikte. Kvinnan utan ansikte är en femme fatal. Hon spelas av Gunn Wållgren, som är kompetent när det gäller att spela femme fatal, det är i själva verket en lysande rollprestation full av underbart gäckeri. Men nog tänker man mer på Gunn Wållgrens ansikte än på hennes kropp. Ty filmen har fått sitt namn av att huvudpersonen säger sig ha lättare att minnas hennes kropp än hennes ansikte. Den fatala kvinnan har blivit utnyttjad av sin svärfar och kommer själv att spela en destruktiv roll när hon fördärvar ett liljekonvaljeäktenskap. Till sist driver hon mannen till ett självmordsförsök men han räddas till livet av en kamrat. Och när han blir tillräckligt återställd åker han i väg till England från fru och barn och älskarinna. Anita Björk som spelar hustrun gör intryck av att vara allvarlig. Alf Kjellin spelar mannen som gör intryck av att vara obekväm. Och det är en öppen fråga vad som händer när han kommer tillbaka.
29 maj 20