Joel Halldorf har en sympatisk artikel i Expressen (22 mars) där han ger uttryck för det kristna syndamedvetandet. Det har utförts många brott i kristendomens namn. Det är bra, för en kristen, att ha detta i medvetandet. Man blir glad när man läser Joel Halldorf. Men det är risk att man blir alltför glad.
Halldorf talar om ”kvinnoförtryck, förföljelse av homosexuella, religiöst motiverad apartheid, korståg, inkvisition”. Men han skulle också kunna skärpa detta. Det vidrigaste för en sann kristen är inte kristendomens motståndare. Utan de som missbrukar religionen i ondskans tjänst.
Det senaste kristna brottet är förstås inte pedofilin inom den katolska kyrkan. Ty detta är lika vidrigt var det än förekommer, vare sig förövarna är kristna eller inte. Utan att man av omsorg om kyrkan har förnekat och tystat ner brottsligheten. Att man i apologetiskt syfte har satt kyrkan före människan.
Och det största kristna brottet historiskt sett är antisemitismen. När Jesus judiska sekt börjar missionera bland hedningarna så blir ”judarna” Jesu motståndare i historieskrivningen. Sedan behövs det bara kristen nitälskan för att börja förfölja judarna. Och sedan kommer Hitler med sin innovativa rasbiologi och kan skörda frukten av väl inarbetade rasfördomar. Även om judarna blir svåra att sätta in i rasbiologin. Hur kan en ras vara underlägsen och farlig samtidigt? Antisemitismen är en mycket speciell form av rasism. Den bygger inte på förakt mot dem som lever på samhällets botten. Utan i hög grad på rädsla och avund.
Denna särställning vore oförklarlig om man inte betänkte kristendoms dominerande ställning i västerlandet. Inspirationen måste från början ha varit religiös.
Men kvinnoförtryck och förföljelse av homosexuella. Joel Halldorf påpekar att kyrkan ofta varit förhållandevis progressiv när det gällt att kämpa för kvinnans rättigheter. Det har han rätt i och ofta bedömer man historiska företeelser anakronistiskt. Det är som att beskylla gårdagens kämpar för rasjämlikhet för att de allmänt använde n-ordet. Här vigde de sitt liv för att kämpa för de svartas rättigheter och så stämplas de retroaktivt som rasister.
Men kristendomen lever än idag. Hur påverkar förlegade och historiskt passerade föreställningar de kristna idag? Finns det inte en risk för att Bibeln anses okritiserbar om den anses helig?
Vad betyder det att idag, om någon säger att hen tar avstånd från kvinnoförtyck? Inte nödvändigtvis en likhetsfeminism och en progressiv inställning till könsroller. Vad betyder det att ta avstånd från förföljelse av homosexuella? Inte nödvändigtvis att se homosexualiteten som likvärdig med heterosexualitet. Hur mycket är man, kort sagt, kvar i synden?
Tidningen Dagen, där Halldorf varit ledarskribent, har en skum och inte helt avslutad historia. Från stadium ett: att med hjälp av en gammal nazist Harald Ljungström hetsa mot homosexuella. Till en större tillnyktring: att se homosexualiteten som synd men medge att frågan är komplicerad och kanske inte den värsta synd man kan tänka sig. Till att tiga om homosexualiteten. Men hur många har kommit så långt som att inse att det teologiska motståndet mot homosexualiteten är en synd. Här pågår ju en generationsväxling och Halldorf är inte längre ledarskribent på sidan. Kanske ansågs han ligga alltför långt före opinionen. Men inte ens nu har han bekänt färg.
26 mars 19