Det ser ut som en debatt om kungen snabbt kom att spåra ur. Carsten Palmaer uppträdde i Aftonbladet (15 sept.) originellt nog till kungens försvar och det gjorde Johan Croneman i Dagens Nyheter (17 sept) rasande. Det var påståendet att kulturradikaler sväljer kameler men silar mygg som retade Croneman. Och det är något avslöjande i den vreden.
Ty Palmaer har ju alldeles rätt i att avskaffandet av kapitalismen är en större fråga än avskaffandet av monarkin. Det är naturligtvis retligt för marxister att det finns människor som inte vill avskaffa kapitalismen, att det finns människor som av feghet eller dumhet – andra skäl låter sig knappast tänkas – tar avstånd från marxismen. Och sannolikt har han också rätt i att när man nu inte är marxist så blir man lätt fixerad vid smärre demokratiska oegentligheter som monarkin.
Men både Croneman och hans försvarare Malin Ullgren (18 sept.) blir så arga på Palmaer att man tror att han kommit åt en öm tå. Kan det vara så att Ullgren och Croneman egentligen är marxister fast de inte vågar säga det högt? I så fall har ju Palmaer rätt i att de är fega.
Själv har jag inget problem med att vara ogillad av Palmaer. Motsatsen vore obehaglig. Men jag gillar hans försvar av kungen. Ty jag gillar inte heller monarkin. Det är kungen personligen jag känner en viss förståelse för.
Och nog tycker jag att det pågår en viss skolgårdsmobbing. Ullgrens förklaring till aggressionen är att kungen inte låter sig rubbas. Men det går utmärkt att avskaffa monarkin om man får demokratisk majoritet för det. Och att man inte har samma åsikt som majoriteten får man tills vidare finna sig i - så fungerar demokratin. Men man har full rätt att försöka vända opinionen. Det är dock ingen ursäkt för att gå på person.
”Det dryper av bitterhet och missriktad ironi”, säger Croneman om kungens sätt att formulera sig. Jag ser i stället en mycket ledsen humor. Ibland mycket riktigt så ledsen att sorgen tar över. Och då blir det absurt och sorgligt i stället för roligt. Men jag håller honom räkning för att han fortfarande försöker skämta. Jag tror att alla skriverier om kaffeflickor har tagit på honom. Denne man har dock varit utsatt för ett karaktärsmord. Ni kan tycka att han fått sina gärningars lön, men hur kan ni tro att han är oberörd? På samma sätt kan jag känna sympati för hans vilja att slå fast enkla rimligheter. Hans upprepade ”inte sant?” uttrycker det. Detta måste ni i alla fall hålla med om, trots er ovilja och er överlägsna intelligens. Han försöker sorgset hitta fram till något enkelt och rimligt att säga. Jag ser en mycket mänsklig människa.
19 sept. 13