Kulturrelativism?
Igår skrev jag om de suckar den svenska debatten avpressar mig. Lars Åberg fortsätter med sitt tal om kulturkrockar och värdekonflikter (GP 20 maj). Andra högerdebattörer anklagar vänstern för relativism när det gäller att värdera olika kulturer. Men det är idioti att försvara svensk kultur. Vår lojalitet skall helt och hållet gälla demokratin, jämlikheten, friheten och humaniteten. Men allt detta är ju integrerat i svensk kultur, invänder måhända någon. Visst, men det är de demokratiska värderingarna som skall försvaras. Inte varje liten godtycklig konvention eller svensk vana kan återföras på dessa. Det är just när de demokratiska värderingarna utmanas som man bör vara beredd av gå i fält. Mot annat finns det ingen anledning att reagera, utan man kan visa obegränsad tolerans mot främmande kulturmönster. Det är de demokratiska värderingarna som är universella, allt annat är faktiskt relativt. Tolerans är själv en demokratisk grundvärdering, vilket gör intolerans mot något annat än intoleransen antidemokratiskt.
Länge trodde jag att det var en gigantiskt uppgift att förklara detta för personer ovana vid demokrati. Men det verkar som om de som länge levt i demokratin har lika svårt att förstå det! Det är en deprimerande insikt.
Det finns lagar mot gravt inhumana och förtryckande handlingar. De skall naturligtvis tillämpas. Den som inte tänker och värderar demokratiskt bör i stället verbalt kritiseras.
Jag minns med saknad TV-programmet Halal-TV. Med tre kvinnliga muslimer som programledare. Det var en lysande idé. Och jag trodde att detta skulle vara inledningen till en hård och öppen debatt. Värderingskonflikter skulle komma upp i ljuset. Tyvärr bekajades programledarna av ambitionen att motverka islamofoba föreställningar. Man skulle alltså framstå som vanliga. Då fokuserade man hellre på vanligheten än på värdekonflikterna. För erkänner man värdekonflikterna så framstår man som ovanlig. Jag vet att man i en fråga sökte stöd hos en svensk kvinnlig katolik. Man förstår tanken, moralkonservatismen finns redan i Sverige, den är också inhemsk. Det är ju helt sant. Fråga en sverigedemokrat!
Så man fick en känsla av ett visst undvikande. Programledarna var säkert uppriktiga när de framställde sig som vanliga, också Sverige präglar sina nya medborgare. Jag fick en känsla att programledarna inte riktigt var medvetna om de oförenligheter de bar på.
Nå, detta var förstås bara inledningen på den stora debatten om islams värderingar. En inommuslimsk debatt och en debatt mellan muslimer och icke – muslimer. Men det blev i stället tyst. En tystnad där misstron gror. Det är möjligt att muslimer är alltför upptagna av att försvara sig mot rasism för att föra denna intressanta debatt. Jag inser naturligtvis att smärtsamma generationskonflikter också lägger en hämsko på debatten. Det är svårt att föra debatt om man befinner sig i ett tvåfrontskrig.
27 maj 16
Bloggen gör uppehåll två dagar för resa till Motala. Nästa blogg onsdagen 1 juni.
3 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Evig återkomst
Nästa inlägg: Heberleins opportunism
"Men det är idioti att försvara svensk kultur". Eh, gomorron! För 99% av de som bor här i Sverige, vare sig de är medborgare, har PUT eller TUT, utgör den egna kulturen inte en likgiltig kökkenmödding av lösryckta vanor, maträtter, normer och tecken som kan mixas om eller bytas ut när som helst utan att någon bryr sig - eller som inte skulle ha någon koppling till vår historia, våra politiska institutioner osv. Det samma gäller deras normer (oavsett bakgrund: "infödda svenskar" eller utlänningar) för hur ett gott samhälle skulle se ut eller vad som menas med demokrati, rättvisa, inflytande, osv. Det är tyvärr en hopplös linje att säga: ni skall visa obrottslig trohet mot demokratin, oavsett vad den levererar och oavsett hur samhället konkret ser ut - er kultur däremot är i princip värdelös och förtjänar ingenting, den kan när som helst bytas ut och samhället har inga förpliktelser i detta avseende. Det är en utomordentligt liten minoritet som skulle gå med på en sådan hållning och verkligen stå upp för den ifall de själva måste betala (betala på olika sätt: via skattsedeln, via försämrade skolor, ökad kriminalitet, hedersvåld, att vissa frågor blir omöjliga att diskutera därför att de anses skada somliga gruppers eller personers status).
Man kommer ingen vart med att förneka att det finns vissa inneboende spänningar mellan demokratin och olika kulturella formationer, olika traditioner, och ibland mellan demokratin som princip och dess konkreta uttryck. Vad man kan syfta till - och där har Sverige varit väldigt skyggt - är att lyfta fram att dessa frågor faktiskt finns där, att göra dem medvetna och diskuterbara istället för att alla bara ska säga "vi är ju ändå goa demokrater allihop, vi och ni" eller överlämna dem till magkänslor och luddiga kollektiva drev.
Vad du såg i Halal-tv är nog ett helt normalt mönster när ett litet fåtal ska diskutera sin kultur och sin bakgrund öppet i media. Man väljer att inte göra sig till ovän med det egna gänget.
Sedan verkar du tro att demokratin upprätthålls av högheten i sina mest upphöjda mål, att den inte behöver visa några verkliga resultat, och inte heller bry sig om dem som har byggt upp den (eller bevaka sina gränser). Men om samhället visar sig maktlöst inför sådant som politisk kris, ökad risk för terrorism, ekonomisk kris, massarbetslöshet, skolkris m m så kommer folk i längden att börja undandra demokratin sitt förtroende, demokratin förvandlas till en irrelevant formsak. Det finns inget orimligt med tanken på en "demokrati" som fungerar pro forma, men som i realiteten utgör en svängdörr för de som verkligen har (den informella) makten, eller för utbrett mygel. Det var exakt där man hamnade i många europeiska länder under mellankrigstiden, eller på sina håll i Sydamerika på 60-70-talen, varefter militärjuntorna tog över. Det finns en risk att man blir för idealiserande i sina idéer om demokratin...
Att FN eller EU verkligen skulle försvara demokratin i ett enskilt land kan vi glömma: hur ser det ut med EU vs Polen t ex? eller EU resp FN under Jugoslavienkriget?. Demokratin kan bara försvaras av ett samhälle som visar självrespekt, som levererar och som faktiskt tar det egna folket på allvar.
Jag vill göra några påpekanden beträffande begreppet tolerans och innebörden av kulturrelativism. Tolerans säger ingenting om gillande/ogillande. Ibland likställs tolerans – och används nästan synonymt – med respekt för något. Men dessa begrepp ska hållas isär: respekt uttrycker en positiv värdering. Tolerans av ett (kulturellt) fenomen värderar inte i någon mening fenomenet. Respekt för något implicerar tolerans för detsamma, men det omvända gäller inte: tolerans implicerar inte respekt. Att tolerera något ska alltså betyda samma sak som att acceptera något och samtidigt vara förenligt med (de tre olika fallen) att ogilla det, gilla det eller inta en indifferent attityd. Så om man säger att tolerans är en demokratisk grundvärdering, innebär detta snarast att tolerans representerar ett intrinsikalt värde, inte själva aktiviteten att värdera något – något som den stipulativa definitionen utesluter.
En kulturrelativistisk position har den egenheten att den inte kan formuleras på ett konsistent (motsägelsefritt) sätt. Om vad den motsvarande principen uttrycker – värderingar, normer osv. i olika kulturer är sanna i relativ mening, dvs. enligt den givna aktuella kulturen – är sant i absolut mening enligt en observatör inom en given kultur, i så fall motsäger principen sig själv, eftersom den enligt kriteriet för vad som menas med kulturrelativism endast kan vara sann i relativ mening. Därför är kulturrelativismen falsk. Men om den kulturrelativistiska principen blott är sann i relativ mening, då kan den inte bevisas och inget kan sägas om den, som är sant i en objektiv mening. Och därför är kulturrelativismen falsk även i detta fall. Slutligen: Att visa obegränsad tolerans mot främmande kulturmönster, som du skriver, är en omöjlig position, eftersom olika kulturmönster ofta står i konflikt med varandra och accepterandet av (tolerans mot) ett kulturmönster därför måste leda till icke-accepterandet av (icke-tolerans/intolerans mot) ett konträrt kulturmönster.
T Dag