Vad skall man egentligen tro om Katarina Frostensons K när man läst en del recensioner och referat? Uppenbarligen att den inte innehåller något i sak nytt. Litterärt tycks det vara en bra bok. Polemiken har nerv och hon skriver vackert om kärlek. Dock på ett så idealiserande sätt att den kärleken tycks sakna både mänsklig insikt och psykologiskt djup. Det blir vackert, men overkligt. Som godhet utan insikt, vilket aldrig har imponerat på mig. Lösskummade från ytan utav tingen.
Annars är det ett försvarstal. Precis var man kunde vänta sig. Det har ju framkommit att hon i akademien alltid reagerade med oresonlig vrede om någon försökte ifrågasätta. Att använda denna typ av häftigt självförsvar, vari ingår också den och det man identifierar sig med, kan vara en livsstrategi. Då blir man mycket obekväm att ifrågasätta och det hjälper en att få vara i fred med sina livslögner. Det är lite fascinerande.
Men också deprimerande. Det är kanske det man kan lära av den här boken. Att människans förmåga att förneka skuld och obekväma fakta är obegränsad. Det spelar ingen roll hur starka och ovedersägliga argument man anför. De studsar tillbaka som pilen från pyramiden.
Dock försvarar sig Katarina Frostenson mot beskyllningen att ha läckt nobelpristagare. Och medger att hon missat berätta att om var delägare till Forum, när akademien röstade om anslag. Detta skedde dock av bristande uppmärksamhet, det var ett rent förbiseende, och handlade inte om vilja att tjäna pengar. Jag tror henne på båda punkter. Men. Det var ett sådant förbiseende, en sådan bristande uppmärksamhet, som man inte får göra sig skyldig till. Det verkar inte som hon fattat vidden av detta. Hon skulle vara mera upprörd på sig själv om hon insåg det. Som en rattfull som råkar skada en medmänniska, man kan åstadkomma mycket ont genom slarv och nonchalans. Det är ju helt uppenbart att Akademien inte bör berika sina egna medlemmar. Det är ju självklart att om man är i den positionen är det ens plikt att informera. Man behöver inte känna till några regler, det förstår man ju intuitivt att det måste vara så. Det är förfärligt om man glömmer en sådan sak. Det verkar som hon inte ens i efterhand förstår detta.
Det är möjligt att jag här ställer krav på Katarina Frostenson som utgår från att hon är en vanlig människa. Det kan hända att hon fått ljuga bort värre saker än så. Om det är sant att hon till människan som fått ett konstverk stulet på Forum, svarade att här gäller speciella regler, så verkar det ju som en konsekvent övermänniskoattityd. Jag behöver inte bry mig om att vara småaktigt moralisk. Men det var kanske bara förtal att hon sa detta.
Ord står mot ord, brukar man säga ibland. Här står Katarina Frostensons tal om förtal mot en sky av vittnen. Inte alla i me too har varit anonyma. De välkända, däribland akademiledamotens dotter, skulle alltså fara med lögn. K är ensam om sin sanning och hela världen ljuger. Det kan naturligtvis vara så. Men för den utomstående är det mycket rimligare att tro att det är något fel på K:s försanthållanden. Det kan man ju sedan försöka förklara psykologiskt.
27 maj 19