Malin Krutmeijer i Sydsvenskan (21 nov.) förvånar sig över att Svenska Akademien tidigare har mötts med en sådan vördnad. Att människor som belönats av Akademien känt sådan stolthet. Och att företeelser som Horace Engdahl och tidskriften Kris haussats bortom all rimlighet.
Nu delade akademien - och delar - problem som vidlåder det svenska kulturlivet generellt. Tidsvinden kommer och går. Jan Myrdal hyllades på sin tid bortom all rimlighet. ”Jag hyser den största respekt för Jan Myrdal” (Olof Lagercrantz) ”För varje dag som går inser jag allt tydligare hur nödvändig Jan Myrdal är” (Rune Pär Olofsson i Expressen). Numera anses han som en pajas.
Något årtionde senare var det Horace Engdahl och hans gäng som haussades. Sådant där kan man inte göra mycket åt. Möjligen kan man för egen del förhålla sig lite skeptisk även om man gillar tidsandan. Själv blev jag efter Engdahl bråk med sin förra hustru, Ebba Witt – Brattström, lite chockad över att han framstod som en lika korkad reaktionär, som 50-talets gamla herrar på Svenska Dagbladet. Och då inte ens som de vassaste intellektuella på högerkanten, Leif Carlsson och Per Erik Wahlund. Utan mer som de korkade understeckarskribenterna, språkligt kompetenta men tankemässigt katastrofala, oftast pensionerade professorer i teologi. Men att förvånas över att den som är i takt med tidsandan haussas? Det är ju Sverige.
Nåja. Säga vad man vill om Linda Skugge och Linnéa Claesson. Men de övertygade inte ens under sin storhetstid. Sverige har blivit mindre konformistiskt. Numera haussar olika gäng, olika personer.
Men det är inte det allvarligaste förbiseendet. Problemet med Svenska Akademien är en betydande vänskapskorruption och en icke föraktlig makt. Allt detta delar dem med kulturredaktionerna på de stora tidningarna. Dessa tidningar delar ut en del priser till varandra, när de för skams skull inte kan dela ut dem till sig själva. Sannolikt har detta medieetablissemang större makt än Svenska Akademien. Därför är det bra att det finns en balanserande maktgrupp.
Och belästa människor som är kritiskt tränade är inte några dåliga litteraturbedömare. Så den som får beröm i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet eller får pris av Akademien har skäl att känna sig hedrad. Om hen nu inte tillhör gänget som brukar skriva i tidningar och träffas på litterära sammankomster. Men annars kan det ju inte vara diskrediterande att få uppskattning från dessa maktgrupper. Det är ju bara moraliskt som dessa maktgrupper är korrupta.
25 nov. 19