Jag läser i Anders Österlings memoarer, Minnets vägar, där han reflekterar över sin verksamhet som kritiker. Han skriver vid den här tiden i Svenska Dagbladet. Han försöker undvika överdrivna omdömen, både positivt och negativt. Att inte ryckas med för starkt av en känsla.
Vad skall man säga om hans kritikerideal? Vad är det han vill åstadkomma? Vad uppnår han till priset av en viss tråkighet? Under måste ligga föreställningen att något sådant som en rättvis estetisk bedömning föreligger. Hans tanke är alldeles uppenbart att hans bedömningar skall kunna försvaras inför eftervärlden. Att evigheten på något sätt skall ge honom rätt. Eller åtminstone att han inte skall framstå som någon som inte alltför graverande huggit i sten.
Är det så viktigt att få rätt? Och finns det någon rätt att få? Den enda objektiva rätt man kan få, är väl rätt inför en eftervärld. Kritikern A hade moderna värderingar, kritikern B inte, kan eftervärlden konstatera. Är det värt att bli tråkig för att få den triumfen. Är inte den kritiker i stället bäst som med liv och själ engagerar sig? Som får alla läsare att inse att litteraturen är en fråga av yttersta vikt. Det mesta som samtiden producerar kommer att glömmas bort och i det fallet spelar det ju ingen långsiktigt roll vem som fördömts, haussats eller fått nyanserade omdömen. Och den som eftervärlden utnämner till geni? Att kritikern A skällde ner hen, och kritikern B var mer nyanserad, vad betyder det i evighetens perspektiv? Den som förmått lyfta det framtidsdugliga, inte bara blekt garderat sig, kan däremot få ett visst renomme. Att bli osynliggjord av en sval kritik är väl det största hotet för en författare. Där är det snarare kritiker med starka omdömen som kan tala till eftervärlden.
Men allra ytterst är det förstås inte graden av lidelse eller ljumhet som avgör om man är en bra kritiker. Utan förmågan att se och förstå. Innan man värderar måste man tolka. Det är förmågan att tolka och förstå som avslöjar den gode kritikern, oavsett hur hen sedan värderar. Se vad som är det centrala, föreslå tolkningar som kanske är oväntade och som öppnar verket för läsaren. Som alla förstår är detta i första hand en intellektuell process, även om den förutsätter estetisk sensibilitet. Känslomässigt kan man förhålla sig på två sätt, antingen total inlevelse i verket eller roa läsaren med att ställa sin egen personlighet i motsats till verket. I min ungdom företräddes den första hållningen av de ledande kritikerna i morgontidningarna medan Allan Fagerström och filmkritikern Jurgen Schildt representerade den senare. Kanske även nyss framlidne Jan Aghed, men han var aldrig distanserad.
20 juli 18