Kring Frids Haralds mamma
Det där med jämlikhet är inte lätt. Det tänker jag när jag läser intervjuer och recensioner med och av Johanna Frid. Hon har nyss givit ut en ny bok ”Haralds mamma” som fått goda recensioner. Författarinnan tycks insiktsfull ehuru inte särskilt sympatisk. Och när man läser hur knepigt hon har haft det så skäms man en smula för den reflektionen. Ett av stress framkallat epileptiskt anfall som medfört hjärnskakning. Och med det har hon fortfarande har bekymmer. Säga vad man vill men att under sådana omständigheter skriva en hyllad roman är ingen dålig prestation.
Det handlar alltså om en konflikt mellan en kvinna och hennes sambos mamma. Mamman tillhör 68-generationen. Så det är också ett generationsuppror. ”Vi måste höja våra röster för att höras”, sjöng 70-tals feministerna. ”Idag behöver några kanske sänka sina röster för att andra skall få höras”, konstaterar författarinnan bistert i en intervju (Svd 14 maj). Det har hon förstås rätt i.
Men. Rösterna som skulle höras var kvinnorösterna i ett manssamhälle. Det var alltså ett frihetsprojekt. Det var inte tänkt att de skulle tysta senare generationer. Men så är det väl. Den som är stark nog att slå sig fri är också stark nog att förtrycka. Och man kan bli så van vid att tala i frihetens sak att man inte märker när man börjar använda sin makt i förtryckets tjänst.
Och detsamma kan man väl säga om konflikten. Den är, säger författarinnan själv, en maktkamp. Vad man ser är två auktoritära människor som kämpar mot varandra. Då kan man knappast hålla på någondera parten. Än mindre handlar det om en generationskonflikt.
Och mannen, då? Han knullar sin mamma, konstaterar hans sambo. Hon har ofrivilligt tvingats in i ett förhållande där hon får agera mamma. Sådana förhållanden är inte sunda. Det är naturligtvis lika illa, ehuru kanske inte lika vanligt, med ett far – dotter -förhållande. Annars skulle nog inte äldre män så lätt kunna byta till yngre kvinnor. Det är beklagligt med människor som i sin partner söker en förälder. Men jag är rätt säker på att det är ömsesidigt. Föräldrarollen i ett förhållande behöver inte vara påtvingad. Den kan vara vald och önskad. Man dras till den som kan spela barnrollen.
Ty maktkampen mellan de båda kvinnorna handlar ju om en man. Vem skall ha omvårdnaden och makten över Harald? Han förvandlas till ett objekt, något man strider om. Infantila vuxna, liksom barn, kan vara irriterande med sina krav men ger i utbyte en känsla av makt och styrka. Och det är om detta de båda kvinnorna strider.
19 maj 23
1 kommentar | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Phils försvar
Nästa inlägg: Fredrik Johanssons bekymmer
Gud bevare oss för infantila barn, men det finns värre, och det är de lillgamla.
Trevlig helg önskar
C&J