Vi har fått en ny kategori i Sverige: Den kränkta ledarskribenten. Senast manifesterat att Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet (26 juli). Tidigare har vi bara talat om kränkta etablissemangskritiker som härjar på nätet. Men nu har kränktheten nått delar av etablissemanget. Kränktheten är inte längre förbehållen bittra män med mindervärdeskomplex, populisternas bitterhet har spritt sig till eliten.
Vilka är det då som är bittra? Jo, de ledarskribenter som är är kritiska mot en alltför generös migrationspolitik. Vad är tacken för det de själva ser som en tillnyktring? Jo, man beskyller dem för att vara rasister, bruntonade och annat otrevligt. Man kan förstå deras bitterhet. Gruppegoism är inte detsamma som rasism, inte heller islamofobi är detsamma som rasism. Att sätta den egna gruppens intressen före andra gruppers är inte xenofobi. Frågan är hur det skall motiveras moraliskt. Just i flykting- och invandrarfrågor är det en smula svårt, därför att lidandet hos dem man avisar är så mycket större än de uppoffringar man kräver av den egna gruppen. Sådant måste också räknas in i den moraliska ekvationen. Att utsätta sig själv för stort lidande för att åstadkomma marginella förbättringar för medmänniskan, är visserligen altruistiskt. Men förefaller proportionslöst.
Att se en inneboende ondska i en viss religion är inte heller xenofobi. Ibland är det bara ett uttryck för en allmän religionsfobi. Blott ibland tar den sikte på just Islam. Men rasism är det knappast ens i det fallet. Visserligen är Islam en främmande religion, men de finns så många andra främmande religioner som kommer betydligt lindrigare undan. Förklaringen till islamofobin är en annan. Eftersom Islam just här och nu tas i tjänst av demoniska politiska intressen, terrorism över hela världen och brutal maktpolitik i Mellanöstern, så tror man lätt att det är något fel på själva religionen.
Sedan är det förstås islams auktoritära och moralkonservativa traditioner. Som vi konfronteras med bland våra invandrare. Man tror lätt som liberal att konservatismen är det fösta steget till fascism men det är något överdrivet. Det finns förstås paralleller, gruppchauvinism, auktoritär livshållning, traditionsbundenhet, en stark tveksamhet till överdriven individuell frihet. Steget är ändå långt.
Själv är jag, som sagt, övertygad om frihetens inneboende attraktion. Och om det felaktiga i att tvinga på människor friheten. Vem kan tro på friheten om den utbreds med tvång? Här finns förstås ett stort problem när det gäller individens frihet inom en grupp där majoriteten tänker kollektivt. Hur respekterar man valet av ett kollektivistiskt synsätt utan att det på något sätt går ut över individens frihet?
28 juli 16