Hör man till den konservativa högern får man lätt bekymmer med historien. Det gör Per Gudmundssons svar på Ola Larsmos avslöjanden om Gunnar Unger, ”Det visste jag inte”, aningen intressantare än om det bara handlat om Unger. (22 dec.).
Men låt oss ta det från början. Per Gudmundsson är alltså ledarskribent på Svenska Dagbladet och skrev en hyllningsartikel till en av sina föregångare, Gunnar Unger. Om jag förstått saken rätt skulle den ha publicerats i papperstidningen samma dag som Larsmos artikel stod i DN, men drogs in på grund av Larsmos kritik. Annars verkar det konstigt att Larsmo polemiserar mot något som bara finns i nätupplagan och utan att ange detta.
Vem var då Gunnar Unger? Kåsör på Svenska Dagbladets marginalsida redan på 50-talet. När det blev populärt med vassa och personliga artiklar på ledarsidan, det behövdes sådant som blev läst och inte bara var trist och officiöst, flyttades han till ledarsidan och fick signaturen Sagittarius. Enligt Wikipedia förekom Gunnar Unger på ledarsidan redan på 50-talet under denna signatur men om jag minns rätt fanns han den tiden bara varje lördag med sina mörkblå kåserier på marginalsidan. På ledarsidan kan han ju ha medverkat anonymt. ”Gunnar Dummer” kallade hans kollega på marginalsidan, Kar de Mumma, honom. Minns jag rätt lanserades signaturen Sagittarius långt efter det att signaturen Sander i DN redan var ett välkänt begrepp.
Nå, jag minns att Sagittarius ansågs rolig och vass och att läsarna uppskattade hans mörkblå åsikter.
I efterhand ser man en profilerad högerkraft, som inte blev nazist eller fascist. Då är det lätt att hylla honom, om man inte undersökt saken närmare.
Men högern under nazisttiden är inte mycket att förlita sig på. Var hans motstånd mot judisk invandring mer än det stängda hjärtat och hans tyskvänlighet mer än det vanliga medlöperiet? Det är svårt att säga. Den där hållningen, som det på den tiden hade varit extremt att kalla nazism, men som det numera är kränkande att jämföra med. Högerns ungdomsförbund utvandrade 1934 till nazismen. Tänkte de som stannade kvar i den demokratiska högern så mycket annorlunda?
Vad fanns det för skäl att välja Gösta Bagge i stället för Elmo Lindholm? Ja, ett var ju att man inte blir utdefinierad. Vägen till makt fanns i de demokratiska partierna. En förutsättning för att man skall kunna sitta i Statens informationsstyrelse och med trovärdighet censurera antinazistisk press är ju att man formellt är demokrat och neutral. Då är det inte bra om man avslöjas som medförfattare till en pamflett som varnar för den anglosaxiska propagandan. Som Larsmo påpekar att Unger råkade ut för. Då är man inte riktigt neutral.
Och det är min poäng. Det är ideer som är det väsentliga och hur de liknar varandra. Inte den enskilda människans skuld. Hur kan man hylla mentaliteter och åsikter och sluta göra det när man får höra att de hade nazistisk bakgrund? Själv fann jag det inte särskilt intressant när jag fick höra att nobelpristagaren Konrad Lorentz varit nazist. Jag hade då länge funnit hans biologism betänklig. Ursprungligen var det min tanke att skriva min fyrabetygsuppsats i teoretisk filosofi om detta. Var Lorentz personligen stod fann jag mindre intressant.
Nazismen är inte något isolerad företeelse. Ett auktoritärt 30-talstänkande är avskyvärt vem som än försvarar det. Censuren mot den antinazistiska pressen stod samlingsregeringen bakom. Här finns en problematik som inte är begränsad till den demokratiska högern.
29 dec.16