Lars Anders Johansson har skrivit en magstark artikel i Svenska Dagbladets serie om konservatismen (26 jan.). Att konservatismen är en auktoritär och tvingande tanketradition är en nidbild av radikaler. Det är i stället radikalerna som är auktoritära.
Jaha? Det skulle inte vara vanligt bland konservativa att ropa på hårdare straff, mer disciplin i skolorna, striktare barnuppfostran. Att vilja att normer och traditioner skall styra individen, inte hennes självsvåld. Var finns en kritik mot den moderna individualismen om inte från konservatismen? När någon säger något absurt blir man lätt förstummad. Vare det nog sagt att Johansson inte verkar ha någon riktigt insikt i den konservativa traditionen.
Det är sant att marxismen är en minst lika auktoritär tradition som den konservativa – troligen auktoritärare. Johansson använder det vaga uttrycket radikaler. Det kan suggerera till marxistiska revolutioner och förtryckande utopier. Men hans egentliga måltavla är i det här faller socialliberaler och socialdemokrater. Vilka har en långt frihetligare tradition än konservatismen.
Varför finns det ingen motsättning mellan klassiska liberaler och konservativa? Här måste man diskutera förhållandet till staten. Konservatismen är i grunden statsvänlig. En konservativ stat har lättare att förtrycka medborgarna och är därför i grunden god. Sedan konservatismen förlorat sin hegemoni – den har haft en sådan, men den ligger mer än hundra år tillbaka, kanske vid det här laget hundrafemtio – har man naturligtvis blivit alltmer skeptisk mot staten. Visst är det bra om polisen, försvaret och de svenska värderingarna främjas, men det mesta som staten hittar på är destruktivt.
Den riktning man kallar libertarianer vill främst bekämpa det statliga förtrycket. Det finns inget annan förtryck för libertarianer, deras frihetlighet är alltså villkorad. Möjligen gör deras statsfientlighet undantag för polisen – och finner det alltså gott att staten beivrar att människor lever efter djungelns lag. Men jag förmodar att det finns extremister som tycker att staten inte skall ha något våldsmonopol, utan att den frie medborgaren må sköta sin egen rättskipning. Men eljest är alla statliga ingripande förtryckande för liberatarianen. Staten skall i övrigt inte lägga sig i den enskildes förtryck av den enskilde. Chefens förtryck av den anställde, föräldrarnas förtryck av sina barn, männens förtryck av kvinnorna. Konservativa som slutat vara statskramande, liberaler som inte hotar det enskilda förtrycket - ja, visst går de bra ihop. Men liberaler som vill bekämpa allt sorts förtryck är naturligtvis fiende till konservatismen i grunden.
Konservatismen inte auktoritär? Det kan ju hända att Johansson själv är auktoritär och det är det som grumlar hans klarsyn. Det man uppfattar som normala frihetsinskränkningar ter sig ju då i de egna ögonen föga auktoritärt. Kan det vara så illa att den moderna inkarnationen av furst Bismarck idag är en ung kille i keps som heterJohansson?
Men det skall vi väl inte tro. Hans enögdhet beror nog mer på okunnighet. Och på att hans perspektiv inte är tillräckligt långt.
29 jan.18