I gårdagens tidningsskörd fäste jag mig vid något Maciej Zaremba i DN skrev om den svenska konformismen. Han gör det en passant i en också i övrigt intressant artikel om skolan.
Men låt oss först fundera på detta med den svenska konformismen. Konformism går i viss mening aldrig att undvika, några idéer måste ju vara förhärskande, mer allmänt omfattade än andra. Men det märkliga är den enorma indignationen mot den som avviker. Det upplevs tydligen som en förolämpning att någon tycker annorlunda. Det där skulle kunna leda till en förkvävande debattystnad. Men det gör det inte. De som med all sitt hjärta och all sitt förstånd har fattat koden ser alltid till att tillämpa den mer nitiskt och konsekvent än andra. Meningsmotståndarna kan man kanske tysta men meningsfränderna kan angripas för bristande renlärighet. Först enhet, sedan ortodoxi. Makten tillhör de renläriga.
Och verkligheten underkastas idéerna. Har man fått tag i ett bra exempel på idéernas sanning, så kan det inte förhålla sig annorlunda. Om två läkare har styckmördat en prostituerad så säger det mycket om klassamhälle och könsförtryck. Alltså är det naturligtvis just det som har skett. Och om någon tvivlar på det, så undrar man ju vad hen har för motiv? Vill förstås förneka att det förekommer klass- och könsförtryck, varför skulle hen annars tro något så avvikande? Den sekterismen gör det svårt att ha en egen mening. Att pröva fördomsfritt i medvetande om att ett enstaka fall inte behöver följa några ideologiska mallar.
Just nu ser vi det i hetsen mot Göran Lambertz. Han anses inte riktigt klok. Vi har ju alla sett rättsskandalen skildras i en skakande TV-dokumentär och hur polisen manipulerats av ett ovetenskapligt psykologteam med en identifierbar sektledare. Det enda som Lamertz hävdar är ju att man dömde en person som erkände en massa mord och att det fanns en del som tydde på att han var skyldig. Att Lambertz lägger större vikt vid detta bevismaterial än de flesta av oss finner rimligt gör honom ju inte till ärelös person. Rättspsykologernas och Thomas Quicks skuld är ett kapitel för sig. Men för en fullständigare redogörelse se min blogg den 3 december.
Detta om svensk konformism. Huvudproblemet är att den alltid slår över i fanatism och sekterism. De mest besynnerliga saker kan sägas bara de ligger i tendensens riktning. Sverige lyckas alltså hela tiden med konstrycket att vara extremkonformistiskt.
Men något om skolan också. Zaremba säger att det kommer an på lärarna. Johan Hakelius i Aftonbladet i går menar dock att man alltid får räkna med att de mediokra lärarna är i majoritet. De är i stället skärpta kunskapskrav det kommer an på. Medan Aftonbladet i en ledare menar att det handlar om det fria skolvalet. Om eliten ger sig av till elitskolorna så sjunker standarden i de vanliga skolorna. Men det är ju ett faktum att också elitens prestationer sjunker och det hänger samman med skolans kommersialisering.
Ty gäller det att konkurrera om eleverna så är förstås höga betyg för måttliga prestationer, det bästa man kan erbjuda. Plus naturligtvis en hel del lek på programmet. Nå, enligt marknadens lagar så borde den försäljare som erbjuder en dålig vara inte klara sig. Men det gör ju ingenting om eleverna fördummas, om omgivningen fördummas ännu mer. Relativt sett växer ändå klyftorna. Det är bara internationellt som det visar sig och det är det det har gjort nu.
Mot Hakelius kan man invända att det gäller ju inte att få fram superlärare utan lärare som är tillräckligt bra. Men det som talar för Hakelius är att läggning och personlighet hos lärare alltid väger tyngre än kunskaper och pedagogisk träning. Vi har alla erfarenhet av högt meriterade men misslyckade lärare och lysande outbildade vikarier. Men jag kan ändå se stora poänger i det Zaremba säger. Och själv tror jag mer på kunskaper än den lilla pedagogiska träning som lärarhögskolorna ger. Man lär sig i stället med åren och kontrollerande rektorer – som Zaremba föreslår - är enbart fåniga. Men vad gör man åt lärarnas bristande kunskaper? För att det alls skall vara någon mening med att kunna lära ut måste man ha något att lära ut. Och man måste ha kunskapens trygghet och överblick.
Det kan se ut som en ond cirkel. Man går i en dålig skola. På grund av detta får man en dålig universitetsutbildning och blir en okunnig lärare. Som gammal överliggare har jag bara ett råd: ”Låt människor studera längre!” Fast det kostar mer. Det är en illusion att man skulle kunna gå tillbaka till gamla tiders fria studier. Men en längre utbildningstid är ingen utopi. Detta tror jag kan vara en medel att förvandla en ond cirkel till en god cirkel. Kunnigare lärare ger en bättre skola vilket i sin tur kommer att göra framtidens lärare ännu bättre. Och höj lönerna för lärare i naturvetenskapliga ämnen så att läraryrket blir ett alternativ för begåvade naturvetare.
10 dec.13