Härom veckan såg jag en diskussion mellan Lena Andersson och Helena von Zweigbergk i TV:s litteraturprogram Babel. Det handlade om kärlek och förälskelse. Det intresserade mig mycket. När jag var ung skrev jag en usel 4-betygsuppsats i Teoretisk filosofi om begreppet kärlek i Erich Fromms ”Kärlekens konst”. Den blev misslyckad på grund av mina alltför stora ambitioner. Det jag egentligen ville var ett krossandet av metafysiska och romantiska kärleksföreställningar. Det är också detta tänkande som ligger bakom min sexualliberalism.
Jag ville alltså dels göra troligt att Fromm inte var någon lyckad tänkare, dels att jag själv hade en bättre analys. Den blivande professorn i Umeå, Ingvar Johansson, beskyllde mig för att använda samma metod som Anders Wedberg, den analytiske filosofihistorikern. Vilket smickrade mig. Jag förstår nu att han menade att det enda jag lyckades göra troligt var att Erich Fromm inte var någon analytisk filosof. Och det hade han ju aldrig pretenderat på. Jag var förmodligen medveten om att det var detta jag sysslade med. Jag försökte översätta en del metafysiker - jag hade tidigare sysslat med Marcuse - till mer normalt tänkande.
När jag ser det här TV-programmet är jag inte säker på att jag förstår vad som sägs rätt, eftersom jag inte läst böckerna eller känner deras problematik. Jag sympatiserar på kravet på uppriktighet och tydlighet. Det tycks handla om det ansvar, som den som älskar mindre har mot den som älskar mer. Samtidigt är det svårt eftersom känslor kan förändras, fördjupas eller försvagas. Lena Andersson har rätt i att det är rationellt att vilja förverkliga sin kärlek. Men om den är omöjlig är det bättre att inse detta. I den situationen har jag många gånger varit. Det epikureiska kravet att ta på sig det lidande som är oundvikligt. Och det epikureiska kravet att inte göra lidandet värre än det behöver vara. Att aldrig plåga sig själv mer än nödvändigt.
Nå, det finns något motsägelsefullt i kravet på den som älskar minst. Man kan inte på en gång kräva tydlighet och tillmötesgående. Inte heller den andre vill ju egentligen avstå. Ty den situation som tecknas är ju när känslor finns från båda parter, men den ena älskar mer och djupare än den andra. Kan man egentligen begära att den andre vid varje given tidpunkt skall ange graden och arten av sina känslor. Den som älskar ytligt har lättare att avstå än den som älskar djupt. Men i själva verket vill hen sin ytliga kärlek, som den som älskar djupt vill sin djupa.
I kärleken finns det en stark risk att luras utan att ljuga. Låtsas du att du bränner dig på en platta, genom att rycka åt dig handen, har du inte i strikt mening påstått något. Men alla tror att du bränt dig. Det kan också ske oavsiktligt. Att du ser glad ut är också en signal till den andre. Kravet tycks vara att lägga band på sina spontana känslor för att inte riskera att övertolkas.
Och kravet på att alltid höra av sig efter ett samlag kommer också i konflikt med tydligheten. Vad kommer att tolkas som artighet och vad som något mer?
Lena Andersson uttrycker ovilja att skilja kärlek från passion. Det förblir en definitionsfråga. När jag i min ungdom ville göra den distinktionen, kontrade Svante Nordin på ett seminarium, med att anföra Somerset Maughams ”Människans slaveri”, som just skildrar en irrationell besatthet. Jag hade inte läst den då, men slumpen vill att jag nu nyligen läst den. Det är en mycket konstigt förhållande som skildras och jag har lite svårt att tro på det. Hjälten tycker illa om föremålet för sin passion på alla sätt. Han har ingenting intellektuellt gemensamt med henne, han finner henne tarvlig och småsint och anser att hon har en usel karaktär. Ingenting tyder heller på någon stark erotisk dragning. Enstaka drag hos henne kan han finna vackra, men någon sexuell besatthet är det knappast fråga om. Och är det inte fysiska behov det handlar om, så måste det väl bara psykiska. Och de ter sig, i det här fallet, som rent neurotiska.
De lyckliga kärleksförhållanden han hittar, vill han själv inte kalla kärlek, därför att känslorna är lugnare och mindre starka. Dessa kvinnor saknar tydligen förmåga att beröra hans centrala neuroser. Och inte heller dessa harmoniska förhållanden innehåller någon djupare känslomässig eller intellektuell kommunikation.
Min egen analys bärande bjälkar var just känslomässig och intellektuell kommunikation. Och min poäng var att sexualiteten kunde användas som känslokommunikation. Samtidigt som jag vände mig mot moraliserandet över den rena kommunikationslösa lusten.
Tydlighet är inte heller alltid funktionellt för den som vill uppnå sina mål. Gör man en skoningslös självanalys ter man sig inte attraktiv. Och det hjälper ändå inte för att skydda sig mot missförstånd och projiceringar. Vad som är verkligt graverande i motpartens ögon ser man kanske inte själv. Eller tänker på att framhålla. Man kan aldrig gardera sig mot livsavgörande missförstånd. Det har jag minsann insett.
Nyligen hörde jag Marianne Lindberg de Geer berätta om sitt förhållande till Björn Afzelius ( i TV:s Sverige). Som hade ett otal kvinnor samtidigt. Hur mycket i den s.k. kärleken är bara ett behov av bekräftelse och självhävdelse. Att bli avvisad kränker fåfängan, att kunna ha många stärker den. Den personliga framgången och motgången.
26 sept. 13