Knappt har Horace Engdahl kommit med en ny bok så är det dags för Katarina Frostenson. ”A - andra tankar”. I båda fallen ser man en ansträngning hos kritikerna att vara rimliga och rättvisa. Båda författarna har blivit riksskurkar som det bara är alltför lätt, opportunt och frestande, att såga. Sådant gör att man anstränger sig att hitta något positivt att säga.
Ändå råkar Horace Engdahl betydligt mer illa ut än Katarina Frostenson. Förutom Josefin de Gregorio i Svenska Dagbladet som låter sig motvilligt charmas och Jacob Carlander i Upsala Nya och Östgöta-Correspondenten, är det sågning på sågning för Engdahls del. Även om snälla flickor som Ulla Strängberg i Jönköpings – Posten sågar mer varsamt.
Men Katarina Frostenson har sina givna försvarare. Som Mikaela Blomqvist i Göteborgs-Posten, Magnus Ringgren i Aftonbladet, Ulla Strängberg i Jönköpings-Posten. Det är egentligen bara den förträffliga Ann Lingebrandt i Sydsvenskan som tar fram hårdhandskarna. Andra behandlar de polemiska förlöpningarna med överseende. Försvarar dem eller bortser från dem
Och här finns ett givet dilemma. Var de bra diktare och intelligenta essäister förut så är de det rimligen fortfarande. Men så är det den här besvärande rättshaveristiska polemiken. Den har av naturliga skäl inte förekommit tidigare och den bör bedömas för sig. Orimliga försvarstal och angrepp mot meningsmotståndare, kan givetvis vara lysande polemik. Att man har kapitalt fel betyder ju inte att polemiken är usel. Den kan ju vara träffande, infam, skarpsinnig. Lyft av en språklig vitalitet.
Men det är inte lätt att vara polemiker. Det kräver sin talang likaväl som dikten och konstförståelsen kräver sin. Horace Engdahl klagar på sin förlorade mildhet. Den kan man förlora men man får inte automatiskt något annat i stället. Är man inte född med skärvan i ögat blir man nog ingen polemiker. Inte ens när man starkt känner att man vill ge igen.
Men nu gäller det alltså Katarina Frostenson. Att kalla kulturcheferna DN och Svenska Dagbladet för KorsfararBjörn och MunkaLisa är vaken vasst eller roligt. ”den stora kvinnan Åsa B. som uppfann…….sin demon Kulturmannen”. Eller ”Cul de poule sipprande ut sin svavelfis”. Det är polemik på småbarnsnivå. ”Dumma farbrorn”, ”dumma tanten”! Jag tycker ändå det är bra att sådant kommer fram. Som en påminnelse om att också kulturpersonligheter kan regrediera. Men vad gör man när man avslöjats med fingrarna i syltburken?
På mig gör Katarina Frostenson bara intryck av att vara ett bortskämt barn. Och kulturen blir bara en snobbfasad när hon behöver blåsa upp sig. Var finns den genuina talangen här?
Ett försök att verkligen förklara det gör Lyra Koli i Svenska Dagbladet (21 nov.).
Andra nöjer sig med berömmande superlativer. Både när det gäller de svårbedömda estetiska kvaliteterna och den usla polemiken.
”Visst kan en läsare med bildningskomplex lätt triggas av de oräkneliga referenserna men trots det har Frostensons senaste skriverier blottlagt hur banalt, jag ibland rent av brutalt, rak på sak hon är”.
Det kallar jag en avklädd diktardrottning. Och du kan man se nya kvaliteter. ”trampa på orgeln, kantor/ trampa hårt din fot/ knotorna ner till den ton som bär /till tron/ igen / och bort.” Citerar Koli. Och kallar det att kisa inför språket och se knivskarpt på samma gång.
Det blir i Kolis recension i sin helhet en hård dom över Frostenson. Men inte orättvis.
22 nov. 21