Jag ser den nya Knutbydokumentären. Det som mest chockerar är att ingenting ändrade sig efter mordet och mordförsöket. Den sjuka strukturen förblev intakt. Man fick till och med en ny Helge Forsmo. Som förmådde kvinnor att tillfredsställa honom sexuellt med motiveringen att det skulle hjälpa den kvinnliga ledarens kamp för att bli helig. Det stora himmelska samlaget för vilket alla jordiska samlag bara är en förberedelse. Det är en förbannelse hos all sexualitet som inte är autosexualitet att det kräver en annan människa för att tillfredsställas. Alltså måste någon upphöjas till till att bli den kvinnliga ledarens sexuella hjälpreda. Och när han fått den maktpositionen kan han i sin tur använda den för att hos flera andra, mer maktlösa och underordnade, tillfredsställa sina sexuella behov.
Det jag alltid framhållit som det intressanta med Knutby är något helt annat. Att det finns en teologi som inte nödvändigtvis för till Knutby, men som gör Knutby möjligt och i slutändan sakar teologiska argument mot morden i Knutby. Jag tror jag är den ende som har haft just det vinkeln bland det myckna som skrivits om Knutby. Är man bibeltrogen och menar att Gud är aktiv och ingriper i den enskilda människan liv och hör bön, ja, då blir det ju centralt vad Gud vill. Och hur skall man veta Guds vilja? Det finns bibliska argument för att detta bäst avgörs av enskilda personer med profetiska gåvor, inte av religiösa etablissemang. Varför inte av Helge Forsmo? Är det inte utifrån dessa utgångspunkter lika stor anledning att tro att han har rätt som att tro att han har fel. Vad finns det för möjligheter att rent teologiskt skilja falska profeter från äkta?
Men då låg av naturliga skäl mitt fokus på mordet och mordförsöket. Att någon, barnflickan, kunde förmås till så stora brott av religiösa skäl. I dokumentären belyses att den sjuka strukturen blir bestående även om det aldrig mer leder till så hemska brott.
Vad jag nu ser är ideologins, teologins, underordning under maktens och lydnadens strukturer. Det liknar det gamla Sovjet. Ideologin blir maktens tjänarinna. Människorna får sin makt från Gud och det är i kraft av den man kräver lydnad. Men till slut tar den mänskliga maktutövningen över, man blir oberoende av Gud och större än Gud. Allt vad jag önskar, önskar också Gud. Det behöver inte motiveras på annat sätt än att jag med mina överlägsna andliga gåvor vet det. Det är säkert samma sak med en muslimska extremismen. Men de fundamentalistiska traditionerna är starkare inom Islam. Vilket i det här fallet gör det lättare att avslöja ideologiska förfalskningar.
Det är en lysande dokumentär och det vore synd om någon missade den i tron att allt redan är sagt om Knutby. Här kommer man människorna nära. Själv känner jag mig beklämd över att jag känner igen vissa psykologiska mekanismer, självrättfärdigheten, skuldförnekelsen, viljan att skylla på andra, hos många människor jag träffat. Människans djupa oredlighet. Så såg den ut i Knutby.
26 juni 20