Det är inte svårt att förutsäga att Karl Ove Knausgårds stora artikel i Dagens Nyheter 20 maj kommer att generera mycket prat. Hans kritik av det svenska debattklimatet tål nog att diskuteras. När man själv sitter i detta debattklimat, kan man väl tycka, att det är synd att de mest extrema yttringarna skall föranleda diagnoser om hur vi har det. Ebba Witt-Brattström är så att säga ett annan problem än det svenska debattklimatet.
Allt är inte litteratur. När man debatterar bör man alltid sträva efter entydighet och tydlighet. Förvirring och fördunklande är ingen förtjänst. Förtjänstfullt däremot att göra tankar klarare. Här råder rationaliteten. Litteraturen å andra sidan bör sträva efter mångtydighet, att med frihet och djärv hänsynslöshet undersöka det förbjudna, komma åt det som den rationella diskussionen inte förmår. Knausgård har rätt i att man i Sverige har svårt att förstå och acceptera litteraturens roll. Men han tycks göra det omvända, förvandla allt till litteratur. När det gäller idé- och moraldisskussion bör man tvärtom sträva efter klarhet.
Vad skall man säga om det svenska debattklimatet? Präglas det av hat och rädsla? Tja, åkomman är väl inte fullt så sinister. En svensk är rättrådig och förnuftig och har väl en ambition att vara perfekt. För lite humor och för stor självrättfärdighet. Det finns också en betydande konformism i detta land. Därför blir en svensk oerhört indignerad på avvikande åsikter. Det är i sin ordning att vilja argumentera för sin sak. Men varför behöver man bli så fruktansvärt indignerad? Det har jag ofta frågat mig. Kanske är det känslans hämnd mot den anspända förnuftigheten.
Tyvärr gör Knausgård misstaget att tro att när man påvisar att någon har nazistiska idéer så har man också påstått att hen skulle vara i stånd till massmord. Men det är människor som dödar, inte idéer. Men ett samband finns. Därför är det inte harmlöst att ha fascistiska idéer. Det är dock skillnad på att vara nazist och att vara en nazistisk mördare.
Knausgård är en stor författare och det vore barockt att kalla honom fascist. Han har genomfört en beundransvärt uppriktig självanalys och han har en mycket spännande analys av fascismen. Många stora författare har varit fascister eller på annat sätt varit ideologiskt obehagliga. De har likväl varit stora författare, värda att lyssna till och en källa till kunskap. Knausgård är värd att lyssna till utan att vara fascist. Jag tvingar mig till barnslig tydlighet för att det inte skall uppstå några missförstånd. Däremot är han reaktionär på vissa punkter. När man läser den enligt min mening störste av författare Dostojevskij får man naturligtvis gräla på honom för hans idéer. Hans storhet, människokännedom och medlidande gör honom naturligtvis inte immun mot idékritik.
Det djärva har sitt pris. Knausgård är en känslig människa, inte alls avskärmad och osårbar. Man blir snarare ängslig av en sådan vidöppenhet och så stor sårbarhet. Men jag känner igen det hos mig själv, det är som någon sorts fjäril mot ljuset. ”Och ger ditt hjärta med gamla sår till pris åt pöbel och drängar”, som det heter hos Bo Bergman.
Vad återstår att säga. Det kräver också sitt mod och sin uppriktighet att kalla en katt för en katt och en fascist för en fascist. Och en reaktionär för en reaktionär, även om det sårar. Det svenska debattklimatet har sina sidor men det har också sina fördelar. De svenskar debattörer, som just nu är föremål för Ebba Witt-Brattströms härskartekniker har säkert svårt att se henne som en typiskt representant för svenska debattklimatet. Ändå är det inte orimligt, om man ser det utifrån, att se henne som ett extremt uttryck för svensk debatt. Den svenska debatten är full av självhävdelse och positioneringar. Kanske finns det andra debattklimat som är fria från sådant. Men inget jag känner till. Intoleransen och konformismen är väl större i Sverige. Men detta konstaterande betyder inte i sig att det är något fel på de rådande idéerna.
Och läs gärna Karin Nykvist i Sydsvenskan idag. Något säger det om det svenska debatten att man blir glatt överraskad när en vettig människa säger något vettigt.
21 maj 15