Nu fördöms Staffan Hildebrand i Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Och poängen är mycket likartad. ”Tidsandan ursäktar inga övergrepp” säger Essy Klingberg i Svenska Dagbladet (3 dec.). ”Det borde verkligen inte behövas en Metoo -rörelse för att man ska fatta att sex med barn inte bara är fel, utan ett övergrepp”, skriver Maria G Francke i Sydsvenskan (3 dec.).
Det har alltså nyligen kommit ut en bok där Staffan Hildebrand, den gamle elevrådspampen, Carl Bildt-vännen och filmregissören, visar sig ha begått övergrepp. Berömd för filmen ”G – som i gemenskap”. Som Maria G Francke såg flera gånger som sjuttonåring.
Nu skall jag berätta en hemlighet om denna film. Jag skall inte påstå att det var en fruktansvärt usel film, ty det är allmänt känt. Utan att den var en ruskigt auktoritär och moralkonservativ film. Jag minns den för all del inte mycket, men jag tror att den handlade om vikten att ha goda förebilder, pålitliga auktoritära ledare. Så uppfattade jag den och jag kände glädje över att en film med så tvivelaktigt budskap samtidigt var så usel. Men den korkade ungdomen älskade den tydligen. Tala om att vara lättledd! Maria G Francke var tydligen en av de korkade ungdomarna.
Men nu har alltså den bålde moralisten avslöjats som omoralisk. Jag vill inte vara skadeglad, men det bör dock påpekas.
Men hur är det med tidsandan som Hildebrand skyller på? Ja, 1964 kom Lars Ullerstams bok om de erotiska minoriteterna. Där hävdar han att pedofili är ofarligt. Han var psykiatriker och underläkare vid Beckomberga. Alltså en person med goda vetenskapliga meriter och med psykiatrisk erfarenhet. Fanns det andra vetenskapsmän som hävdade något annat? Förmodligen. En moralkonservativ och fördomsfull hållning var ytterst levande 1964, en vetenskaplig position utesluter inte att man präglas av sin tids värderingar. Det gäller väl i så fall också Ullerstam? Naturligtvis. Han präglades av en ny tids värderingar, hans motståndare av en äldre tids. Vetenskapen borde vara förutsättningslös men är det sällan.
Nu är den för Hildebrand aktuella tiden mellan 70-tal och 80-tal långt senare. Och Ullerstam visade sig ha rätt om det mesta. Någon allmän återgång till en sexuell moralpanik har inte ägt rum. Bara på en punkt, vet vi nu, att Ullerstam trampade rejält fel. Det som rör pedofilin.
I min blogg 20 april i år ”Tankar om Foucault” beskriver jag mina svårigheter att förstå varför pedofili är skadligt. Jag tror visserligen att det är vetenskaplig belagt att det är skadligt men kan inte riktigt förstå varför. Och om det är svårt för mig som inte har det ringaste av den läggningen, hur svårt måste det inte vara för pedofiler som har lätt att önsketänka. Hen tycks ju själv vilja, kan pedofilen resonera. Nog är det bara en fördom att det är skadligt. Lägg därtill att en person som kan åstadkomma filmen G inte kan beskrivas som någon djupsinnig tänkare.
Och vår tids stora kultursjukdom, oviljan till självkritik, att göra upp med sin förljugenhet, är förvisso inte förbehållet pedofiler. Viljan att hålla domedag med sig själv är inte utbredd.
6 dec. 21