Vad jag fruktar mest av allt när jag skriver blogg är att drabbas av klassrums-känslan. Jag har, som måhända är bekant, också varit lärare. När man skriver artiklar riktar man sig till alla och envar. Jag är naturligtvis underkunnig om hur tidens röster brukar låta, vad som är tabu, hur aktuella jargonger och tankeklicheer brukas, och jag skriver i fullt medvetande om detta.
När man är lärare råder andra lagar. När man inte undervisar bör man stimulera eleverna till diskussion. Då är den kvalitet i den egna insatsen som efterfrågas, just detta att vara igångsättande. Sin klass känner man ju, man vet vilka de är och hur de resonerar. Lyckas man, blir det en bra diskussion och en del av framgången beror i så fall på ens kännedom om eleverna. Men allt stannar inom klassrummets väggar.
En bloggare kan lätt få en klasrumskänsla när han regelbundet kommenteras av samma människor. Den är väl aldrig helt rättvisande, de som lyssnar är alltid sannolikt fler än de som talar, men dock. Man känner sig lätt begränsad till det gensvar man möter. Till och med tystnaden ger mindre intryck av instängdhet.
Som offentlig debattör deltar man i en offentlig debatt. Där ser man sig själv som en bland många. I bästa fall kan man påpeka något som inte redan sagts i debatten. Se något som andra inte ser. Det förutsätter en stor kännedom om vad som sägs i debatten, en ambitiös daglig orientering. Man kan visserligen göra den pessimistiska reflektionen att debatten kanske inte har den kvalitet att det är befogat med så mycket möda . Men i alla fall.
Det är sällan min ambition att pseudoakademiskt opponera på en uppsats. Utan att lyfta fram det jag finner anmärkningsvärt i debatten som helhet. Det kan ibland vara en detalj i en artikel. Det behöver inte vara en detalj som är särskilt framlyft eller som läsaren har lätt att se. Att kritisera mig genom att hänvisa till vad som i övrigt står i artikeln är alltså inte relevant. Bortsett från om det påverkar min tolkning på ett sätt som jag inte observerat.
Jag är privat inte särskilt diskussionslysten. Familjediskussionerna i mitt föräldrahem deltog jag i tills jag kom upp i realskolan. Sedan undvek jag dem. När jag kom till Lund märkte jag att intelligenta diskussioner kunde ge stoff till eget tänkande, göra att man såg saker och ting klarare. Vanligen avstod jag från att delta själv i diskussionerna. Jag hade ett större behov av att begrunda än av att tala.
Säkert finns denna typ av tysta tänkare bland mina läsare. Det är inte säkert att de är mindre kloka än dem som pratar. ”Jag är hellre tyst och anses vara dum än jag öppnar munnen och undanröjer varje tvivel” brukade en av mina vänner citera sin far. Jag tror citatet stammar från någon bekant humorist. Här finns bland läsarna i alla fall reaktioner som jag inte känner till, en zon av ovetbarhet. Som jag påpekade ovan, läser man många artiklar, vet man vad som är kontroversiellt respektive gångbart i vår tid. Tiden gäller det alltid att trotsa. På samma sätt får man inte låta sitt skrivande påverkas av dem som råkar vara inlåsta i samma cell som man själv. Vare sig negativt eller positivt. Att skriva för dem och inte för envar begränsar bara synfältet.
26 maj 17