Kjell Grede är död. Det var en regissör med en alldeles egen ton. Och den samklingande med tidens. Harry Munter, Klara Lust och En enkel melodi. Det var en samhällskritisk tid, en vänstertid. Ett sätt att förhålla sig var att vara solidarisk med samhällets olycksbarn, de udda, de utslagna, de som inte passade in. Här var Gredes inlevelse absolut och poetisk. Ty det fanns ett skimmer över dessa människor.
Sedan slutade han att göra gredefilmer. Och tiden slutade att vara en gredetid. Hipp hipp, som hyllar livsglädjen, Godafton herr Wallenberg,
som tar sig an ett nog så allvarligt svenskt ämne, ingenting senare gjorde något intryck på mig. Hans debutfilm ”Hugo och Josefin” som jag aldrig såg när det begav sig är väl däremot en typisk gredefilm.
Om man återvänder till dessa filmer: Hur bra var det? Man kan naturligtvis se dem som flummiga och sentimentala, också detta något typiskt för tiden. Det fanns så många sätt att motivera en vänsterhållning. De udda bör naturligtvis inte glömmas bort, därför att de finns. Och har det naturligtvis problematiskt i vilket samhälle som helst. Kjell Grede hade en känsla för detta. Kanske romantiserar han, ondskan som finns överallt, också bland de udda, lämnades utanför bilden. Dock varje skapare bör bedömas efter det hen gör, inte efter det hen inte gör. Gredetonen var speciell.
Sedan kan man fundera på det där med tid och evighet. Något kan kännas viktigt och angeläget i en viss tid. Vad blir kvar till evigheten?
19 dec. 17