Hå hå, ja,ja. Nu går Jan Kjaerstad in i debatten om Karl Ove Knausgård. Och det sker förstås i Dagens Nyheter (27 maj). Det bör sägas att Kjaerstad var norsk litteraturs stora stjärna innan han blev överflyglad av Knausgård. Han har tidigare i norsk press angripit Knausgård. Jag har aldrig tyckt att dessa angrepp haft någon mer vägande poäng. Hur lyckas han denna gång?
Tja, applåder får han säkert. Att i svensk press försvara Sverige mot en norrman verkar idiotsäkert. Här finns så många vackra ord om Sverige och om svenska intellektuella. Men i sak? Ja inte har det mycket att göra med Knausgårds artikel. Men en och annan tillbakablick kan vara intressant.
Knausgård påstod att Sverige är ett mera politiskt korrekt land än Danmark och Norge. Detta är sakligt sant. Sedan kan man tycka detta är bra eller dåligt. Själv tycker jag att det är bra, speciellt bra när det gäller fronten mot rasism och främlingsfientlighet. Det finns en intolerans mot intoleransen som jag menar är av godo.
Nu kan politisk korrekthet definieras på olika sätt. När det gäller antirasism, antisexism och antihomofobi handlar det om att försvara demokratiska grundvärderingar. Men låter man det omfatta allt annat som det upplysa förnuftet finner gott kan man möjligen tala om missbruk.
Då handlar det inte om att försvara demokratiska grundvärderingar utan bara om bra värderingar i största allmänhet. Det är viktigt att intoleransen förbehålls intoleransen.
Vad Knausgård nu menar är att detta också tar sig uttryck i att man kräver en politiskt korrekt litteratur. Det vänder han sig med rätta mot. Och att döma av de instämmanden han fått inser de flesta cykloper detta också. Litteraturen bör inte avkrävas politisk korrekthet. Däremot bör ju idékritik förekomma. En poäng har Kjaerstad. När man använder bisarra psykoanalytiska idéer i sin litteraturtolkning så är det inte personligt menat. Vad man än kan tycka om dem i övrigt. Mest komiska, tycker väl den oförvillade.
Men en intellektuell bör stå för vad han säger i debatten, de värderingar han framför. Här finns ingen gräddfil. Både reaktionära idéer och antidemokratisk intolerans måste kritiseras. Här gäller inte litteraturens frizon.
Vad säger nu Kjaerstad? Ja, jämförelsen mellan svenskt och norskt? När jag läste Nordiska Språk 1965 framstod en norska litteraturen som gammalmodig och bonderealistisk. Det var en lättnad att komma över till den danska. Senare var kanske det maoistiska greppet om litteraturen mera långvarigt i Norge. Kanske låg Norge bara ett decennium efter? Det 70-tal som Kjaerstad uppenbarligen refererar till var sådant. Då hade reträtten redan börjat i Sverige. De s.k. fyras gäng, (Jan Myrdal, Sven Delblanc, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson) gjorde upp med vänstern i Svenska Dagbladet. Och också Sara Lidman lämnade rapportböckerna och återvände till epiken. Det är klart att detta kunde kännas befriande i ett land där maoisterna fortfarande behållit greppet.
Jan Kjaerstad är en sofistikerad modernist. Eller postmodernist, vilket i det här fallet inte gör så stor skillnad. Vad det så att bonderealismen omedelbart övergick i maoistisk socialrealism kan man förstå andnöden. I synnerhet om Kjaerstads plats i solen blev kort. Sedan kom Knausgårds subjektiva realism.
Sedan kan man naturligtvis kasta rosor till svenska författare som man gillar och finner självständiga. Den svenska litteraturen har aldrig bestått av cykloper. Det påstår inte ens Knausgård. Det han menar är att kritiken och debatten är präglad av cykloper.
Det finns inga intellektuella skäl att applådera Jan Kjaerstad. Men man kan ju applådera ändå. Om man tycker så.
27 maj 15