Mikaela Kindblom har skrivit en mycket trevlig bok om Hasse Ekman (Hasse Ekman. Dandyn i drömfabriken). Den är kunnig, hon tycks ha all samtida och sentida film på sina fem fingrar, vilket gör att Hasse Ekmans filmer kan få belysande jämförelser och sättas in i sitt sammanhang. Hon är personlig på ett bra sätt, berättar om sina preferenser även när de inte gör anspråk på allmängiltighet. Tonen är lättsam och tyngs inte av något pretentiös vetenskaplighet. Här är en entusiast som verkligen kan beskriva. Hon går igenom alla hans viktiga filmer, fjorton stycken. Ty hon är verkligen en stor Hasse Ekman-entusiast.
Och kanske är hon lite överdrivet positiv. Hennes lovord kan ibland tyckas som överord. Förstå mig rätt. Det är viktigt att Ekman får den centrala position i svensk film som han förtjänar. Men andra mer renommerade regissörer är inte heller alltigenom bra. Hur var det med Per Lindberg och Hampe Faustman? Några mästerverk bland rätt bedrövliga filmer. Eller Olof Molander och Alf Sjöberg? Och hur bra är våra sentida hjältar Bo Widerberg, Jan Troell? Och detta gäller inte bara svensk film, utan nästan alla regissörer har denna ojämnhet. Ingmar Bergman är i särklass bland svenska filmare, en överrik och skyhög produktion. Men inte utan sina rejäla misslyckanden.
Av Kindbloms fjorton filmer är det bara Egen ingång jag aldrig lyckats se. Sedan har jag sett en stor del av de filmer hon inte tar upp, också. Kärlekens decimaler såg jag när det begav sig. Och eftersom jag sett Himmel och pannkaka och Fröken Chic åren innan så fick jag intrycket att Hasse Ekman gjorde tråkiga och fåniga komedier. Det var min bild av Hasse Ekman då. I efterhand kan man lugnt räkna bort de svaga numren. Men i synnerhet då, när man knappast hade tillgång till gamla filmer, präglar naturligtvis den som gör oinspirerade och allt sämre filmer åskådarnas föreställning om en ointressant regissör.
Fröken Chic finns med i Mikaela Kindbloms urval och det är absolut en överskattning. Bland de allvarliga filmerna finner jag Lågor i dunklet och Banketten överskattade. Men Lågor i dunklet har jag bara sett en gång och det är möjligt att jag då missade en del. En psykologisk studie av en övermänniska just när nazismen florerade som värst låter ju intressant. Jag minns att jag uppfattade den som ett pekoral. Ombyte av tåg, I dödens väntrum och Den vita katten var ju också seriösa satsningar. Mikaela Kindblom gör klokt när de lämnar dem därhän.
Hasse Ekman framstår som liberal och feminist i Mikaela Kindbloms framställning. Det var han säkert. Fram för lilla Märta är en hejdlöst rolig film som tar kvinnornas parti. Mycket rolig är naturligtvis Ratataa också och Den store amatören är fullt sevärd. Men det är framför allt Povel Ramels respektive Martin Ljungs filmer.
Men Mikaela Kindblom visar att kvinnoperspektivet är genomgående i nästan alla Ekmans filmer. Det är uttryck för en äkta kvinnovänlighet och inte något programmatiskt.
Jag har tidigare skrivit om den spegling av den svenska politiken under andra världskriget som Första divisionen och På liv och död är utryck för (blogg 22 mars). Den klart antinazistiska Lilla Märta kommer tillbaka gjordes efter andra världskriget när faran var över. Förmodligen skulle det varit chanslöst med klart antinazistiska filmer under världskriget. Dilemmat var hur stärker man den svenska motståndsviljan utan att ta parti för någon av de stridande parterna. Och så länge vi låter malmtransporterna gå till Nazityskland är det bara de allierade som hotar oss med sabotage.
Flicka och hyacinter anses vara ett enstaka mästerverk av Hasse Ekman. Jag håller med om att den är ett mästerverk. Men det är inte enstaka, vilket Kindblom fint visar. Medan porten var stäng är enligt min mening ett ännu större mästerverk och Vandring med månen och Excellensen av samma klass. Och Gabrielle och På en bänk i en park.
Så jag har inte många invändningar mot Mikaela Kindblom. Det var en mycket trevlig läsupplevelse.
7 okt. 21