Kerstin Weigl i Aftonbladet är en märklig journalist. Pedofilskandalen i Högsby har uppenbart gjort henne skakad och upprörd. Och i sin iver att stoppa pedofiler kommer hon att upprepa deras grundmönster.
Det typiska med pedofiler är att de gör saker som de någonstans vet är fel. Deras impulskontroll är dålig. Och efteråt gör de, som vi människor ofta gör, söker bagatellisera det de gjort, försöker hitta försvar.
Det är givetvis personer med grava problem. Mycket störda människor fungerar inte rationellt. Man kan känna förtvivlan över deras brist på insikt. Men det är svårt att hitta konstruktiva lösningar.
I stället för att diskutera detta kan man naturligtvis demonisera. Men man kan också strunta i att diskutera dem. Och i stället skydda våra barn genom att driva ut männen från förskolan.
Och här är det märkliga med Kerstin Weigl. Hon medger att hon skriver i affekt, men hon skriver ändå. Hon skriver att ”det känslomässiga leder ingenstans” (Aftonbladet 12 juni). Hon skriver att hon borde skriva något klokt. Men det gör hon alltså inte.
Alltså pedofilens brist på impulskontroll. Alltså pedofilens tendens att handla mot bättre vetande. Och hon är en renommerad journalist i en stor tidning som publicerar henne. Hon uttrycker inga andra störningar än tidens egna. Egocentriciteten och emotionalismen – den egna känslan är fruktansvärt intressant och alltings mått – nog är det en samtidstendens. Det är hårt att säga för en gammal liberal, men har inte vår tid i detta fall blivit alltför tillåtande?
När hon nu återkommer på midsommardagen (21 juni) fullföljs mönstret. Hon försvarar det som hon visste var fel redan första gången hon skrev. Hon känner sig nog lite stolt. Hon har rört vid en smärtpunkt, en konflikt. ”Låt oss inte låtsas att frågan är enkel”, skriver hon. Naturligtvis har hon aldrig menat att man skall förbjuda manlig dagispersonal, skriver hon nu. Men i alla fall. Man behöver ju inte mena någonting alls med det man skriver. Huvudsaken är att man rör vid en smärtpunkt.
Hon ser nämligen att ”jämställdhetsarbetet kommer i konflikt med barns säkerhet”. Jaha, så barn vore alltså säkrare utan män på dagis. Det är vad Kerstin Weigl tror eller snarare tar för givet.
Själv tror jag inte ett ögonblick att pedofilskräcken är konstruktiv. Den hindrar bara pedofiler från att söka hjälp. Att öka möjligheterna för pedofiler att få hjälp, det vore konstruktivt. Och att minska den allmänna hysterin. Det är inte bra för barn att växa upp med hysteriska vuxna. Också för den som inte drabbas blir barndomen otrygg. Och begångna övergrepp blir än svårare att hantera för offret om hysteri och stigmatisering blir det normala. Att till allt annat tvingas leva med vuxnas skräck och projiceringar.
Så Kerstin Weigls lösning är inte särskilt konstruktiv. Men det intressanta är att hon söker försvar för handlingar som hon redan vid förövandet insåg vara fel. Hade hon varit pedofil hade hennes störning varit en förmildrande omständighet.
24 juni 14