Karnevalsfilmen tog alltså en paus från 1928 till 1950. Varför? Det kan man väl inte veta så säkert. Kanske kostade det mer i pengar och möda än det utbyte det gav. Även filmen 1950 är stumfilm, vilket tyder på att den är gjord med vänster hand. Sedan satsar man mer 1954. Så blir det ingen film 58. Men däremot 62.
Är det roligt med karnevalsfilm? Gömmer sig här bortglömda pärlor? Vad man kan säga om filmen 1908, är väl att man var tidigt ute. Filmkonsten var inte så gammal då. Men som läsarna har kunnat konstatera var det för mig mest fascinerande att se personer, som jag endast läst om, agera och röra sig. Sam Asks karnevalsfilm från 1928 har dock anmärkningsvärda poänger och Anders Sten är en komisk talang.
När karnevalsfilmen åter tar vid är det decenniet före min lundatid. Så det finns gott om människor jag minns och varit samtida med. Karnevalsfilmen 1950 och 1962 har också samma protagonister, Shylock Holmes och doktor Madsén. Sherlock Holmes har alltså fått Köpmannen i Venedigs förnamn och doktor Watson fått låna efternamn av en på den tiden känd radioman. I rollerna Gerhard Bendz och Bengt-Olof Landin. Den förre blev rikskänd genom Fråga Lund och den senare var en av Povel Ramels bästa vänner. I filmen 1950 figurerar också en skägglös Sten Broman.
Men det är naturligtvis karnevalsfilmen 1954 som är den stora. Regissören var den fantastiske Tryggve Emond, älskad filosofilärare på Katedralskolan. Jag hade lyckan att få vikariera tre veckor för honom någon gång när 80-tal övergick i 90-tal. Och i filmerna förkommer en lång rad av 50-talets koryféer. Cilla Ingvar förstås och Spuling Lind och Låppan Hagander. Bertil Romberg, som jag hade som lärare på fria seminariet i litteraturhistoria. Maxwell Overton, som var en legend redan när jag kom till Lund. Och sist men inte minst Anna Rydstedt, lundapoeten. Fredrik Tersmeden påstår med en lätt tankspriddhet att hon slutade som frälsningssoldat. En förväxling med Majken Johansson. Majken var en fräck revoltör under sin lundatid och from blev hon först senare. Medan Anna Rydstedt var den fromma flickan från landet som ville bli präst. Bannlyst alltså som prästinna, fann hon sig tillrätta bland de svårartat intellektuella i Litterära studentklubben. Bo Strömstedt antydde för mig att de båda försökte vara något av en motvikt mot det alltför svårartade.
Men här förekommer Anna Rydstedt frimodigt i en karnevalsfilm. Frommare och skyggare än så var inte flickan från landet och det gläder mig.
Tryggve Emonds film är tredelad. Först en parodi på Fruktans lön, liksom i Povel Ramels och Hasse Ekmans fim Ratataa, två år senare. Sedan är det två genreparodier. Först ett bankrån, Bank Holliday (Håll dig i bänken). Och sedan en västernparodi Bakvattnet i Colorado river. Där en förbittrad indianhövding får använda grävskopa för att få upp stridsyxan. Black om foten, heter han dessutom.
Två saker som jag allvarligt funderat på. Jag nämnde i min förra bloggpost om karnevalsfilmer, lundalegenden Hans Bendz. Det står på Wikipedia att han är farfar till Gerhard. Men det tror jag inte ett ögonblick på. Så vitt jag minns var han i stället farfarsbror. Allvarligare är mina forskningar efter Carl Gösta Lutter Wistrand. Han lär ha figurerat både i karnevalsfilmen 1954 och som tecknare av karnevalsaffischen. Men på nätet söker man förgäves efter hans lundensiska bakgrund. Det är ytterst förvirrande. Det förefaller ha funnits en Carl Gösta Lutter Wistrand och en Carl Gösta Lutter Widstrand, vilket förefaller osannolikt. Hatte Furuhagen uppger att personen ifråga kände Hasse Alfredson från Lund. Men där kallas han Widstrand, som har helt uppsaliensiska erfarenheter. Det är mycket viktigt eftersom han var mosebask, det viktigaste uttrycket för luppsala i svensk humoristisk historia. Precis som Monty Python är en seger för Oxbridge.
28 jan.19