I går började jag skriva om Karlfeldt. Man bedömer numera Karlfeldt på ett vettigt sätt. Alla är överens om att hans värderingar är förskräckligt förlegade men att det finns enstaka dikter som är märkvärdigt bra. Det är vad jag hävdat hela livet. Redan när jag läste litteraturvetenskap på fria seminariet gick jag till angrepp mot Karlfeldt. ”Du vill liksom Victor Svanberg varna för Karlfeldtfaran”, sa Eva Haettner som var seminarieledare. Då ännu inte professor men ung och begåvad, avspänd och prestigelös. Och - fast det är irrelevant - vacker. Detta var tidigt 70-tal och jag förmodar att det enda som förändrats sedan dess är hennes ålder. ”Snabbt jagar stormen våra år”.
Fast på Victor Svanbergs tid var Karlfeldt säkert en fara att varna för. Jag hade redan då känslan av att jag ägnade mig åt likbesiktning. Och sedan dess har jag fortsatt att säga samma sak om honom. En stolt och påfallande braverande manschauvinist. En gammal bondepatriark. Här dansar Fridolin under höstmånens röda kastrull. Tjo flöjt, sa Janne Vängman.
Sådant där är alltför uppenbart. Men jag är lite förvånad över att Sven-Bertil Taubes lysande tolkningar av Karlfeldt från tidigt 60-tal inte nämns i hyllningskören. Det var ju verkligen ett antal tolkningar som tar fasta på det bästa hos Karlfeldt. Till och med Svarta Rudolf sjunger Taube med en mjuk sinnlighet som tar udden av det braverande. Karlfeldts dödsdansdikt Jorum får stark kuslighet, inte minst genom att Sven-Bertil Taube upprepar ordet jorum efter varje strof. Jorum är, om jag minns rätt, ett gammalt dialektord för döden. Och den sällsama nära döden-upplevelsen i dikten Sjukdom. ”mina trötta ögon betrakta en hvilande sfinx i blått. Hon reser sig kattlikt sakta och rör vid mitt örongott.” Det är rader som stannat i mitt minne. ”Men vinden stryker bland pelarna sval, jag fryser i själ och kött. De lämna mig helt allena och natten blir ängsligt sen. Jag ligger i natten sena och fryser i märg och ben”.
Men annans tänker jag på stämningen hos Karlfeldt. Augustimånen lyser, det är sensommar, allt är mognad, gestalter rör sig i det sällsamma mörkret. Månglitter och nattglimm.
När jag ser Lars Lerins bilder av svensk tröstlös vinter tänker jag: Så där har jag också stått i en evighet och sugit in hopplösheten. Den stämningen frammanar Lerin och det går inte att värja sig. Karlfeldtstämningen är en annan men lika svår att undgå. Känner man igen den eller känner man den för första gången? Var börjar verkligheten och var slutar dikten?
25 juli 14