Rebecka Kärde skriver i Dagens Nyheter (14 sept.) om den tendens till dåligt samvete som kvinnor kan få om de drabbas av eländiga män som de avvisar. När männens hjärtan brustit känner hon bara lust att säga: Ryck upp dig för fan.
Jo visst. Det gäller ha ha både distans och medkänsla. Och skuldkänslor för aldrig med sig något gott. Man bör alltid försöka behandla medmänniskorna väl. Med det betyder inte att man måste älska den man inte kan älska. Dock finns det ingen anledning att håna en olycklig. Jag sa till en flicka som jag älskade olyckligt att det var en beklaglig situation och svår för båda parter. Vi har alla stått och bankat på en dörr som inte vill öppnas och vi har alla varit den som inte vill öppna. Eller alla? Kanske inte nödvändigtvis när det gäller könskärleken. Men det finns alltid analoga situationer. När man inte vill ge något som den andre kräver. Ingen räcker till i kärlek, brukar jag säga. Med en bekväm axelryckning.
Uppmaningen är rycka upp sig är väl inte allvarligt menad, utan ett sätt att legitimera det egna beteendet. Ett beteende som enligt min mening inte behöver legitimeras. Men den olyckligt förälskade kan fundera på vad som är verklighet och vad som är illusion och projicering. Verkligheten inträder kanske först om kärleken är besvarad. Jag har aldrig resonerat som Gunnar Reiss – Andersen. ”Glem aldri henne du aldri mötte”. Vilket, om man hårdrar det, betyder att det är sin idealbild man älskar, inte den verkliga människan. Det är ju först verkligheten som ställer oss på prov. Självömkan och ensamhet ställer inga krav.
Dostojevskij talar ofta om medlidande. Också som en ingrediens i könskärleken. Och varför inte? Moderlighet och faderlighet kan vara ingredienser. Vi har så många behov. Behovet att verkligen betyda något för en medmänniska. Viljan att ta hand om. Det kan dock lätt leda till den ena partens infantilisering.
Men att den olyckliga kärleken alltid har varit en bra tema för litterär framställning är ett faktum. Lättare att dikta kring än den lyckliga, tror jag. Därför bör man inte på grund av sina skuldkänslor bli alltför provocerad när det diktas om olycklig kärlek.
Sedan håller jag inte med Rebecka Kärde och Adorno om att man inte skall glädjas med sina medmänniskor. Pseudodjupsinne. Däremot behöver man inte gestalta och bearbeta lycka lika mycket som olyckan. Det är olyckan som är ett problem. Lyckan klarar sig ändå.
Men hur värjer man sig mot skulden? Genom att tänka efter. Hur ofta väcker det inte skuldkänslor när någon dör? Gjorde man tillräckligt för den som dog? Ofta möter man den frågan också hos människor som måste varit ytterst perifera för den döde. Där beror skuldkänslan på att man överdriver sin egen betydelse.
18 sept. 19