Rebecka Kärde har omvärderat Woody Allens Manhattan (DN 26 juli). Förr njöt hon av filmen men nu har verket tystnat, ändrat proportioner, blivit obegripligt. Varför då? Jo den 42-årige författaren dejtar en 17-åring. Han har vissa betänkligheter mot det, men alla andra är positiva. Det var de säkert 1979, idag skulle omgivningen sannolikt inte vara lika tolerant. Förändrar det ens upplevelse av verket, har det blottat någon svaghet i verket? Bara om man själv har förvandlats med tiden, kan man tycka det. Och då har man väl främst att gå till rätta med sig själv: Hur kunde jag vara så dum. På den tiden.
Här finns förstås en moralfråga att diskutera. Har tiden rätt? Det är svårt att säga. Barn måste skyddas. Men det är en förbrytelse att sätta sig över vuxna individers fria val. Var går gränsen mellan myndighet och omyndighet? Var man än sätter gränsen får den ett drag av godtycklighet. Ibland kunde betydligt yngre personer anses myndiga, ibland betydligt äldre personer anses omyndiga. Men någonstans måste man placera gränsen, och för att undvika godtycke måste den vara generell.
Vad Rebecka Kärde upplever och inte reagerar mot är individens förnedrande tidsbundenhet. Kan vi göra oss av med våra begränsningar, vår provinsialism?
Jag tror inte hon har läst tillräckligt med gamla klassiker. Där man alltid får söka det universella i det tidsbundna. Och man slås av det intressanta fenomenet att berättelsen förutsätter mycket tidsbundet som man får godta för att förstå berättelsen. Och så finns det saker i berättelsens poäng som är tidlösa och som motiverar en inlevelse i äldre tiders föreställningar. Ta Hamlet. Det finns inga vålnader och hur många har idag upplevt en maktkamp som är direkt livshotande? Men människans ensamhet finns, att vara missförstådd, att vara den ende som förstår, att vara utsatt och hotad. Sveken, bitterheten, frågan om livet är värt att leva.
Accepterar vi tidens provinsialism, kan vi lika gärna godta vår etniskt kulturella. Eller vår könsliga. Inlevelse innebär ingen självuppgivelse.
Man kan se saker både inifrån och utifrån. Det kräver en viss andlig vighet bara.
29 juli 19