2013 skrev jag om mitt livs trauma, när jag blev översittande behandlad på ett redaktionsmöte med Dackekuriren och kände mig tvungen att lämna tidningen. Jag berättade att den sekt, som då härskade på Dackukuriren, var av samma ideologi som inspirerade det danska blekingegadebandet. Och denna sekt hade senare på hösten 1977 en mycket förbittrad konfrontation med nationsledningen. Det var helt enkelt två falanger som var för sig kandiderade med ett antal nationstjänstemän. På varje central post hade man olika kandidater. Frondörerna förlorade och var därmed borta från nationen.
En av två procuratorer (viceordföranden) var Bo Rothstein. Vilket ceasariskt trick att avstå från att vara curator (ordförande) för att i anspråkslöshet dölja sin makt. Och dessutom göra det möjligt med ett längre maktinnehav.
Nå, jag skrev om saken i Smålands Nations jubileumsbok ”Röd lyser stugan” 1990. Jag utnämnde Bo Rothstein till min dödsfiende, det var ju ändå han som hade huvudansvaret i nationen. Det tyckte jag var rakare än att rota i de inre intrigerna och motsättningarna.
Han ringde mig dock omedelbart efter det boken publicerats och menade att han var oskyldig. Som opartiskt makthavare ville han inte lägga sig i redaktionens arbete. Jag förstod inte varför han inte i efterhand, när denna sekt var avlägsnad, beklagade skeendet, bad mig om ursäkt och önskade att jag skulle komma tillbaka. Att man kan vara upptagen av sektstrider kan jag förstå och att man kan uppleva det som ytterst känsligt att agera i förtid mot tendenser till sektbeteenden. Men att man när allt är över inte försöka uppfylla allmän anständighet mot en skribent som troget och utan arvode stått i nationens tjänst i 10 år? Vad man än har för privata tycken är det väl att göra sin solidaritet onödigt begränsad.
Men under jullovet upptäckte jag alltså att denna mitt blogginlägg 2013 hade kommenterats på en annan blogg. Uppenbarligen av samma man som gått med yxan mot mig på redaktionsmötet. Han var oerhört upprörd över den koppling jag gjorde mellan blekingegadebandet och honom och hans åsiktsfränder. Varken Blekingegadebandet eller gänget på Smålands var kapitallogiker, påstod han indignerat. Men jag hade helt rätt på båda punkterna. Frågan är bara om han skriver mot bättre vetande.
Sedan ger han en helt annan bild. Det var inte en neutral Rothstein som avstod från att ingripa. De båda sekterna var helt eniga mot Lars Westerberg. Aktionen mot Lars Westerberg var inte ett uttryck för redaktionell självständighet, utan ett uttryck för redaktionell osjälvständighet. Det var alltså inte Rothstein som borde ångra sig i efterhand, utan bloggaren och hans gäng, som gick Rothsteins ärenden. Stor sak i det, kan man säga.
Sist jag kommenterade detta möttes jag med tystnad från min antagonist på min blogg. Men jag har tänkt att jag måste kolla hans egen blogg för att se om han möjligen regerar där.
Jo, han har nu tydligen läst ”Röd lyser stugan” (21 jan.) som han säger ”på förekommen anledning”. Inte ett ord dock om mig eller det känsliga kapitlet Blekingegadebandet. Men vad som hände när sekterna senare på hösten drabbar samman intresserar honom. Där känner han sig som en av martyrerna. En nog så ful kupp, förstår man. Utan att ha deltagit i diskussionerna kommer människor vällande in och röstar. Bloggaren och hans vänner, de genomtänkta ideologerna, har tydligen behandlats illa av en falang som han anser vara närmast opolitisk. Närmast opolitisk har han tidigare kallat Dackekurirens dåvarande chefredaktör Ivan Markovics. Man börjar förstå att ”opolitisk” i hans språkbruk betyder: ”Mindre fanatisk än önskvärt vore”.
Men han har en utförligare uppgörelse med mig (när han recenserar min bok Två Lund 8 feb.). Om den kan man säga att den är vredgad och lång. Och oerhört tunn i sitt innehåll. Om Blekingegadebandet hävdar han att de var maoister och inte appelianer eller kapitallogiker. Jag undrar varför alla svenska och danska tidningar jag läst i så fall hävdar detta. Jag uppmanar bloggaren att inte alltför mycket hämta sina kunskaper från nätet. Det finns två utgivna böcker. Jag noterar dock att han inte längre förnekar att människorna på Smålands skulle vara kapitallogiker.
Nå, även om jag skulle ha rätt så är det ”guilt by association” hävdar han. Människor kan ju ha samma tankar utan att vara i stånd till samma handlingar, är väl hans mening. Det förnekar jag inte. Men det borde leda till skam och eftertanke när sådant avslöjas.
Resten är ett ridande på ord. ”Sekt” är ett ord han inte vill höra talas om. Ideologiska motsättningar inte heller. Man får säga att det när det begav sig mobiliserades påfallande många marxistiska invektiv. Vari motsättningarna bestod lyckas han inte förklara. Varför ville man lägga ner den välsignelsebringande verksamhet som icke-sekten ägnade sig åt?
”Trakasseri” är också ett alldeles för starkt ord. Själv betedde han sig oklanderligt. Personer som bevittnade detta blev dock, förvånansvärt nog, beklämda. Och själv upplevde jag det som trakasserier. Jag förklarade också min reaktion i ett brev till Ivan Markovics. Min känslomässiga reaktion var känt redan när det begav sig. Men som Bo Rothsteins enkle budbärare är naturligtvis bloggaren utan skuld.
Man trampar på någon och han kvider. Då säger man: Belägg! Men vad är det man vill skall beläggas? Att det gör ont? Att man kunde ha trampat varsammare?
Det är tydligt att mina vänner från Lilla Teatern stödde sekten. Förlåt icke-sekten. Det kände jag inte till. Det finner jag intressant.
Jag upprepar alltså vad jag skrev i ett tidigare blogginlägg, att avsättandet av Lars Westerberg närmast motsvarar när gangsters råka skjuta fel kille. I och för sig beklagligt i efterhand (men ett misstag kan väl alla göra?). Men det har inget att göra med den väsentliga uppgörelsen mellan olika maktgrupper inom bandet.
Så står sakerna nu. Vi får se om bloggaren föredrar att lämna ämnet, även på sin egen blogg.
23 feb. 16