Theodor Kallifatides är en förvirrad känslotänkare. Oerhört sympatisk, givetvis – men förvirrad. Det är svårt att bli klok på hans artikel i DN i går (23 feb.). Den tycks driva någon sorts tes men mest prata om annat.
Han talar om demokratin som en skorpion. Så är det förstås. De demokratiska, universella rättigheterna gäller för alla, också antidemokrater. De får yttra sig som alla andra och rösta på sina kandidater i demokratiska val. Som Grönköpings Veckoblad skrev. Det står var och en fritt att plädera för revolution. Däremot är det strängeligen förbjudet att genomföra densamma.
Men nu handlar Kallifatides artikel mest om yttrandefrihet. Av någon anledning tycker han att terrordåden i Paris och Köbenhavn gör det på sin plats att diskutera omfattningen av yttrandefriheten. Just det, en sådan skorpion är yttrandefriheten att den tillåter en sådan artikel som Kallifatides.
Vad är det för fel med yttrandefrihet och hur bör den begränsas? Ja, det blir man inte klok på i Kallifatides artikel. Han nöjer sig med att påpeka att den kan kollidera med andra värden. Och dessa värden är: Fred och dialog mellan olika kulturer och människornas lika värde.
Det är väl av omsorg om det senare man inskränkt yttrandefriheten till att inte gälla hets mot folkgrupp. Annars är väl själva idén om universella rättigheter ett uttryck för människors lika värde.
Dialog mellan olika kulturer förutsätter väl också en ömsesidig yttrandefrihet.
Men hur är det då med fred? Och vilka är det vi skall ha dialog med?
Det som blir kvar av vett i Kallifatides artikel blir han antydan om den blindhet för religion som utmärker den sekulariserade människan. Tröst, kraft och livsmod kan hämtas ur religionen. Det är dumt att håna det som kan hjälpa andra. Och korkat att inte inse hur djupt centralt religion kan vara i människors liv. Man kan, fast många i den här kulturen inte tror det, såra mer genom att angripa en människas religion än genom att angripa henne själv. Flinande översitteri är förskräckligt. Okänslighet och entocentrisk betingad brist på inlevelse är inte heller bra. Däremot kan religionen också tjäna makten. Med all respekt för främmande kulturer, dissidenter och upprorsmän måste känna att de har stöd och skydd i frihetens land.
Men dialog med med andra kulturer? Med IS och islamofascismen skall vi inte ha någon dialog. Det är så vitt jag förstår de som skjuter nu. Islamofobin tjänar naturligtvis islamofascismen. Det är nämligen centralt att islamofascismen isoleras och stöts ut. Mellanösterns skurkstater – typ Saudiarabien – bör inte få infiltrera demokratierna.
Vad Kallifatides vill i övrigt förblir inte klart. Han har rätt i att skillnaden mellan ord och handling inte är så bråddjup som mången intalar sig. Den som har varit inhumanitetens verbala lakej har ett tungt ansvar.
Men i övrigt. ”Vi har lämnat dåligt samvete, skam och heder” bakom oss skriver Kallifatides och det låter som kritik. Men det är väl utmärkt. Vi kan inte förolämpas säger han. Förträffligt! Ödesdigert blir de först när man intalar sig att man därigenom blivit mästare i självdistans, självkritik och ödmjukhet. Det är nog snarare där som den västerländska blindheten finns. Det är inget fel på våra värderingar. Men det gäller att leva upp till dem också.
Välvilligt tolkad har Kallifatides ingenting alls emot yttrandefriheten. Han vill bara att vi skall tänka oss för när vi utövar den. Kanske menar han att det är omoraliskt att häda så längre det finns troende i världen. Det finns ju alltid någon mormor som kan bli ledsen. Men så tydlig är han långt ifrån. Det är i stället känsloladdade ord som ”civilisation” och barbari” som bär hans text.
Jag medger att Kallifatides artikel är både inkännande och sympatisk. Men intellektuellt håller den inte måttet.
24 feb.15