Det är vackert med uppslutningen bakom Ukraina. Människorna i västvärldens demokratier ser vad Ukraina försvarar. Demokratin, nämligen. Och det är paradoxalt att det sker medan i Sverige demokratiska partier regerar med stöd av ett parti som inte har demokratiska värderingar. Det är inte majoritetsprincipen som är hotad. Utan friheten. Minoriteters fri och - rättigheter. Och friheten för den minsta av minoriteter, individen. Den rudimentära liberalism som enligt ett etablerat språkbruk krävs för att en stat skall få kalla sig demokratisk.
Men jag tänker på 60- och 70-talets Vietnamkrig. Det var också ett krig som engagerade. Också där tonfallen blev allt hårdare. Som ung liberal var jag starkt emot detta krig från första början. Kanske hjälpte det att jag aldrig upplevt andra världskriget. Vilket hos äldre liberaler skapat en tacksamhet mot USA som ledde till den absurda hållningen att USA inte kunde ha fel.
Samtidigt reagerade jag negativt på Sara Lidmans Fänrik Stål – tonfall. Krigsheroism är aldrig bra. Inte heller den oförsonlighet som uppstod mot meningsmotståndare. Inte bara mot den högerspillra som i det längsta kämpade för ett vitt Asien (travesti på deras slagord ”fritt Asien”). Utan också mot den som inte i varje ögonblick kämpade Vietnams kamp. Som skrev och tänkte på annat.
Jag läser Peter Kadhammars angrepp i Aftonbladet på Stina Oscarsons pacifism (15 mars). Där hon framställs som känslokall cyniker. ”Hon likställer de ryska imperiala trupperna vars uppgift det är att förinta den ukrainska nationen med de angripna som försvarar sitt land och sina hem. Hon likställer torteraren och hans offer. Hon likställer mördaren och hans offer.” Säger Kadhammar. Det är väl att ta till. Hon vill väl säga att krig inte är bra och inte värt sitt pris. Men det senare är inte automatiskt något likställande.
Själv har jag aldrig varit pacifist. Finner det djupt orealistiskt när världen ser ut som den gör och människorna är som de är. Men att denna blåögdhet skulle förvandla pacifisterna till quislingar och förrädare? Jag vet att fredsrörelserna i väst ofta understöddes av Sovjet. Men det gör inte pacifismen i sig till ett Putin-medlöperi. Jag har för mig att jag någon gång läst att Kadhammar en gång tillhörde vänsterflocken. I så fall kan det vara något som går igen. I annat fall ber jag om ursäkt.
Amanda Sokolnicki i Dagens Nyheter (18 mars) kritiserar Oscarson på liknande sätt. Men hennes ton är lugnare och jag har inte så mycket att invända mot hennes kritik. Möjligen kan man tycka att det säger något om känsloläget i nationen att Oscarsons artikel ägnas ett så tungt och prestigefullt motangrepp. Men det är sant att pacifism ter sig särdeles hjälplös när det handlar om människor som Putin eller Hitler. Som är helt hänsynslösa. Med sådana kan man inte förhandla. Deras likgiltighet för människoliv, inklusive sina landsmäns, ger dem en alltför stark förhandlingsposition.
20 mars 23