Det mörknar alltmer och det regnar. Det lackar mot jul. Och jag vill ifrågasätta julens kristna budskap.
Den här hösten har jag med liv och lust deltagit i religionsdebatten. Jag skriver om annat också men mest om detta. När jag följer debatten i de kristna tidningarna, Kyrkans Tidning, Dagen, har jag starkt känt att jag är en utomstående. Jag försvarar inte något inifrån. Jag ser på något utifrån.
Det är en gammal tanke hos mig att kristendomen inte i första hand bör förknippas med julen utan med påsken. Men hur är det omvänt, bör julen i första hand förknippas med kristendomen? Bör man, som det enda verkligt viktiga, betänka julens kristna budskap? Och vilket skulle det vara?
Julen har i västerlandet firats till minne av Jesu födelse sedan kristendomen blev romersk statsreligion. Men föddes Jesus faktiskt vid juletid? Det är det ingen som vet och man har inget skäl att anta det. Däremot är hans död verkligen förlagd till den judiska påsken.
Det finns en nordisk midvinterdepression som gränsar till galenskap. Den har ingenting med traditioner att göra. Men allehanda besvärjelser ligger nära till hands. Såsom dryckenskap och vilda sånger. En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.
Men julens budskap, vad är det? Vad betyder det att barnet föds? En påminnelse om ett hopp? Inkarnationen har för alltid förändrat något. Ett nyfött barn, som innebär en stor förändring. Vår situation är inte förtvivlad därför att Gud har blivit människa.
Är det detta vi tänker på, när vi tänker på julens budskap? På Karl-Bertil Jonsson och Dickens ”En julsaga”? Nej, vi tänker på altruism, på gåvor och generositet. Plötsligt har Sankt Nikolas tagit över. Att rätt förstå julens budskap är att inte fixeras vid julklapparnas ömsesidighet. Utan att inse att det är saligare att giva än att taga. Det handlar om att leva upp till en generositet. Så brukar julens budskap utläggas.
Det är ett dåligt budskap eftersom altruism aldrig handlar om saligheten av att ge. Altruism är mera en livshållning, att alltid finnas till hands för medmänniskan, när man behövs. Den generositet som söker sitt, har vi anledning att misstro. Om altruism är kristendomens moraliska konsekvens ligger det något väldigt egendomligt i att förlägga den till julen. Jag förmodar att den gode kristne varje dag kämpar för att räcka till i kärlek. Och de gör vi andra också. Och vi misslyckas alla.
Så det är mera hoppet, som jag tycker är julens kristna budskap. Det är inte något enkelt hopp eftersom det går genom Golgata. Och ingen Sankt Nikolas skulle kunna gestalta det.
Så står vi där med barnet. Vad är sentimentalare än ett barn i en krubba? Det fyller alla behov av gullighet. Det är som att titta på kungahuset i TV. Det känns så gott och rörande i hjärtat.
Men finns här inte en ingång till ett djupare känslomässigt förhållningssätt. Änglakörer, herdarnas förundran. Rymden som jublar. Vad känner vi inför ett barns födelse? Aldrig hopp, tycker jag, aldrig jubel. Men ömhet och mening. Kanske kunde detta vara julens budskap för den kristne. Jag har fått en mening och ett ansvar. Det är tungt. Men när jag ser barnet vågar jag lita på min kärlek.
20 dec.13
 
Bloggen tar nu jul- och nyårsledigt. Tillbaka torsdagen 2 januari 2014