När det blir jul tänker jag alltid på min tidiga barndom. Jag bodde i Småland i en skogsträdgård. Man kan inte ha skog i trädgården, invänder läsaren. Men det var faktiskt så. Inte många meter men på tre ställen var det skog. I det ena hörnet mot gatan och i det andra hörnet mot gatan och mellan trädgårdsland och gräsmattor och det fabriksområde som trädgården övergick i. Det var inte bara en samling träd utan verkligen skogspartier. Förmodligen rester av en större skog som röjts undan för att lämna plats till hus, gräsmattor, krusbärsbuskar och trädgårdsland.
Min ogifta moster från Stockholm kom varje jul. Hon var jultomte och julens primus motor. Hon shoppade i det sena 40-talets och det begynnande 50-talets Stockholm och bättre kommers fanns förmodligen inte i Sverige. Sedan avreste hon fullastad med paket till smålandsskogarna. Vi tittade i barnkommarfönstet och såg tomten komma gående, med käpp och julklappssäck och vid kaninburarna stannade han och vinkade med käppen. Pappa hade tänt en öppen brasa och hit kom alltså tomten och knackade på dörren. Det kunde inte bli mer magiskt.
Jag minns det som en avskild, magisk, sagovärld. Vaggeryd, samhället, var något annat. Det var charkuteriaffär och speceriaffär, leksaksaffär och bokhandel och en post som var betydelsefull eftersom vi fick hämta posten i en postbox. Vaggeryd var vardagen, men julen var magisk.
Vi hade också seden att varje barn skulle sjunga för tomten. Det var roligt att fundera ut vilken sång man skulle använda. Min hädiska moder sjöng ”Flickan från Havanna” för tomten. Men då skattade tomten så att han fick vända sig om och tomtemasken sprack. Munterheten förstod jag inte. Flickan från Havanna kände jag väl till och jag sjöng den ofta. Jag hade dock aldrig förstått vad den handlade om. Det var fullt normalt att det var männen som hade pengarna och kvinnorna fick dem från männen. Och man ger naturligtvis pengar till den som inte har. Kvinnorna behövde dessutom handla mat och andra nödvändigheter och det kunde inga män. Och själva det faktum att man väntar tyder ju att man förväntar sig att just den mannen skall dyka upp. Varför skulle man annars vänta? Att vänta på far, som det hette i en annan visa, och att vänta på en karl, kom för mig på ett ut.
Men retroaktivt kan min uppskattning av min mammas skämt inte vara större. Det är en vacker tanke att hon hoppades på jultomten.
När jag var sju år flyttade vi till Sävsjö. Sävsjö och Vaggeryd kom väl i många avseenden på ett ut. Men julmagin var över och jag slutade tro på tomten. Redan i Vaggeryd hade man berättat för mig att det fanns tomtemasker att köpa i affären. Fullt naturligt, precis som man kan leka Batman och Stålmannen kunde man naturligtvis leka tomten. Det faktum att det fanns utklädda tomtar bevisade ju inte att tomten inte fanns. Konstaterade jag med visst teologiskt skarpsinne.
Att jag så sent uppgav tomtehypotesen var ett uttryck för sund vetenskaplig konservatism. Det vuxna var vanligen trovärdiga och man uppger inte en hävdvunnen föreställning om inte skälen är mycket goda för att göra det. Jag var ju yngst och mina föräldrar var trötta av mångårigt julande med mina tre syskon. Det var därför bara bra om också den yngste förlorade sin tro, så var åtminstone den delen av julteatern över. Den som hade svårast att tänka sig ett liv utan tomten var utan tvivel min moster.
Men det kunde i varje fall aldrig bli detsamma, utan brasa, skog och kaninburar.
20 dec. 12