Kan någon förklara för mig julens magi? För mig har julen inte någon religiös betydelse. Så det beror bara på goda minnen, kan jag tro.
Vad var det viktigaste med julen när man var barn. Utan tvivel julklapparna. Det var på något sätt bättre och större än en födelsedag. Det är saligare att giva än att taga, brukar det sägas. Men jag har inget minne av att jag tyckte det. Det kunde vara lite kul att köpa julklappar som andra julritualer. Vi lackade alltid julklapparna och skrev därpå verser. Klistra kakel och klä granen något som alltid gjordes på kvällen, dan före dan. Och tomten var en magisk figur. Vår tomte var en ogift moster som reste ner till Småland varje jul från Stockholm. Hon var den som älskade julen djupt och barnsligt. Hon fyllde huset med prydnadstomtar, underbar kitsch för ett barn.
I Vaggeryd hade vi skog utanför huset. På grund av den ringa urbaniseringen kunde vi alltså se tomten vandra genom skogen. Vi stod i fönstret och vinkade till honom. Till sist knackade han på dörren och steg in till en sparkande brasa. Det hörde också till att man skulle välja en sång att sjunga för tomten. Min mamma sjöng ”Flickan från Havanna” för tomten. ”Hon har inga pengar kvar. Sitter i ett fönster. Väntar på en karl”. Då skrattade min moster så våldsamt att tomtemasken sprack. Själv förstod jag förstås ingenting. Men när jag i efterhand tänkt på det finner jag det mycket roligt.
Så i Vaggeryd fanns sagan. Sedan flyttade vi och jag trodde inte längre på tomten. Men jag tänker ofta att jag har tomtar på loftet. Så de har väl flyttat dit i stället.
I julottan gick jag några gånger med delar av familjen. Eftersom den inföll mycket tidigt ansåg jag det länge som en sportprestation.
Något man kunde skryta med. ”Jag var en av dem som orkade upp till julottan”. Sedan började jag finna det tvivelaktigt. Det hade väl varit duktigt att komma upp ur sängen och vandra till kyrkan. Om det hade funnits ett uns av kristligt sinnelag och nitälskan. Men jag tror knappast jag hörde på vad prästen sa. Efteråt har jag tänkt att morgonbönerna i skolan påverkade mig mer. I kyrkan talade man ett konstigt språk med konstiga röster. Man avsåg inte att säga något, man avsåg att förmedla helighet. Det var min känsla.
Och hemma hade vi ingen krubba. Jesusbarnet föreföll mig lite larvigt. Någon sådan julsentimentalitet bär jag inte med mig.
Däremot kan man ju i efterhand häpna över att kristendomen kan omgärdas med så mycket sentimentalitet och idylliseringar. Jesu liv är en hård historia. Han får ingen plats i härbärget och man måste fly för att rädda hans liv. Från maktens bödlar. Och sedan som vuxen blir han som bekant avrättad. Är verkligen den stilla friden, tystnad och serenitet, ett helgat inre rum, det kristet religiöst mest adekvata?
Och julens budskap? Är det verkligen lämpligt att begränsa det kristna budskapet till julen? Sanningen är ju den att ingen vet när Jesus egentligen föddes. Julnattens magi beror helt och hållet på att de kristna bestämt att han skall firas just denna dag.
Jag är helt övertygad om att jultomten är kristen. Han är ingen argsint lite gnom som i nordisk folktro. Utan ett helgon som vill lära människor generositet. Min kloka syster brukar säga att det fodras en viss generositet också för att kunna ta emot. Att vara glad och tacksam istället för bekymrad över att ha hamnat i tacksamhetsskuld.
Skulle jag själv säga vad julens kristna budskap är skulle jag säga att det är att Gud har blivit människa. Över detta har den troende anledning att vara glad. Vår medmänsklighet är för visso bristfällig. Men vi kan ju bjuda till. Varje dag. Och vare sig vi är kristna eller inte.
Men hur var det med julklapparna som jag började med? Det jag fick i julklapp överträffade ofta min fantasi. Kanske var det där magin låg. Det var på en gång rätt och oväntat. Det förutsätter en omgivning som känner en väl och är full av intresse och förståelse. Det är att vara underbart privilegierad. Och skapar inte goda människor men lyckliga.
21 dec.18
 
Bloggen tar jullov. Så är jag tillbaka onsdagen 2 jan. 2019