Det är mycket jag haft svårt att begripa i diskussionen om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt-affären. Daniel Suhonen framhåller i DN (21 okt.) att han försökt att skriva en journalistiskt bra bok. Det har man ingen anledning att betvivla och här är det upp till var och en att argumentera för eller emot. Är detta ett gott journalistiskt hantverk eller är det inte?
Att Håkan Juholt blev offer för interna maktstrider, tror man också gärna. Men var dessa maktstrider råare och värre än det brukar gå till i politiska sammanhang? Finns det anledning till någon speciell indignation? Och hur inkompetent var Håkan Juholt? Var hans inkompetens alltigenom en medial myt? Om inte, så var det väl bäst som skedde.
Håkan Juholt representerade den socialdemokratiska vänstern och störtades av den socialdemokratiska högern. Så var det rimligtvis. DN menar i en ledare (13 okt.) att Daniel Suhonens vänstersocialdemokratiska hållning får honom att ideologisera sin framställning. Hum. Hur mycket ideologiserande är det över DN:s avfärdande av den socialdemokratiska vänstern, kan man fråga sig. Att den inte är tillräckligt röstdragande kan man ju påstå. Det skulle visa sig om alternativet fanns. Politik är att ha en åsikt och försöka få röster för den. Inte att välja den åsikt som är mest röstmaximerande.
Men i ledaren konstateras att: ”Socialdemokratin har svårt att anpassa sig till modern tid, när en globaliserad värld har ersatt brukssamhället..........” Är det alltså inte längre möjligt med en svensk ”sonderweg”? Det kan vara så, men skulle i så fall ytterligare behöva förklaras. Som Göran Greider påpekar i Aftonbladet (21 okt.) är det många som längtar efter en mer traditionell socialdemokratisk politik. Man kan inte bortse från det ideologiska intresset hos Suhonens kritiker av att framställa vänstersocialdemokratin som omöjlig.
Är den politiken möjlig tycker man ju att det skulle vara en chans för Vänsterpartiet. Eftersom liken i garderoben i det partiet är för många och ambivalensen till kommunismen består (dels avståndstagande, dels viljan att framstå som konsekvent, radikal och inopportunistisk), så vore det en rimlig åtgärd att starta ett nytt vänstersocialistisk parti. Det är nämligen många fler som längtar efter traditionell socialdemokratisk politik än de som någonsin gillat kommunismen. Våldsmännen och profilkommunisterna kunde väl Kommunistiska partiet suga upp. Och anarkist låter väl numera lika våldsamt som kommunist, så Afa kunde också vara ett alternativ.
23 okt.14