Jag hade skrivit en latinsk sentens under mitt skolschema. ”Quod sis, esse velis, nihilque malis”. Den du är må du vilja vara, och ingenting må du hellre vilja vara. Under schemat hade jag klistrat upp min varning i tyska. När man hotades av underkänt fick man nämligen i den gamla bildningsskolan varningar.
I år fyller jag jämt. Jag funderar på att hålla tal till mig själv. Vad var det viktigaste, det mest präglande i mitt liv? Vad har jag för arv och för barndomsmiljö? Och vad hände sedan?
Jag läste i går Bengt Lidforss, där han försöker förklara det här med biologiskt arv. Rimligen en föråldrad beskrivning och inte så lämplig att läsa för den som är så biologiskt okunnig som jag. Jag har alltid tyckt mig mycket olik mina föräldrar och syskon och likheterna med syskonen tycks mig mest miljömässigt motiverade. Ängsligheten och den hjälplösheten tycks mig inlärd. I mitt fall förstärkt av rollen som lillebror. Min svartsyn och uppgivenhet skyller jag på en tidigt sjukhusvistelse. En tydligen illustration inför viljans vanmakt inför omständigheterna. Det minst dåliga är alltid att uthärda.
Lidforss säger att två ärvda egenskaper kan neutralisera varandra och att två ärvda egenskaper tillsammans kan bilda något nytt. Det är Lidforss förklaring till att två måttligt begåvade individer kan föda ett geni. Sammansmältning borde dock på något sätt vara beroende av ingredienserna, kan man tycka.
Nu ärver man väl noga taget aldrig egenskaper utan dispositioner och potentialer. Och geni torde väl handla om potential.
Jag tänker på dem jag älskar mest i livet. Och jag tänker på Lund och liberalismen. Jag är god ateist . Men kärleken till friheten har en religiös dimension och kärleken till Lund en metafysisk. Annika Borg skrev nyligen i Sydsvenskan (25 juli) att man tenderar att förväxla religion med andliga behov och existentiellt sökande. Men det är en definitionsfråga. Och om man med språket tycker det är viktigare att betona skillnader än likheter.
Det är också 50 år sedan jag kom till Lund. ”En mycket ung man” kallar Gustaf Hellström den del av sina memoarer som handlar om Lund. När jag tänker på mina första genanta terminer i Lund tänker jag på den gamle professorns ord ”Jag har också varit ung, yngre än de flesta” (var det Henrik Schück?). Men jag skyllde aldrig min förvirring och depression på Lund.
Vad jag alltid avskytt i livet är att ställas inför krav som jag inte kan klara. Hur skall jag kunna acceptera mig själv om ingen annan gör det? Hur skall jag kunna söka min glädje om min glädje betraktas som flykt från kraven? Jag minns att jag tidigt värjde mig mot mina föräldrars krav. Kanske är jag en människa som vägrat att låta sig socialiseras. Jag borde nog levt ensam eftersom någon alltid får betala priset för denna vägran. Det är kanske därför jag den här sommaren inte kan hitta min glädje.
29 juli 15